Jag fattar inte.

Varför inte vi?

Jag har bra utbildning, bra jobb, ordnad ekonomi med pensionsspar, ica-kort och allt som ger vuxenpoäng, en fin stor bil, en släkt som bara väntar.

VARFÖR INTE VI?

Jag behöver det där hoppet som skulle få mig att bli starkare, att våga tro på livet igen efter den enorma prövning som livet visade sig innehålla för tre år sedan.

Jag fann kärleken, tog mig sakta men säkert uppåt, vågade leva igen, skaffade mig ett eget liv, kravlade mig upp över det svarta, kunde skratta igen, vågade känna.

Så dök han upp, min finaste Kärlek. Livet lade sig, bit för bit.

Jag kände mig redo för att bilda familj, skapa vårat. Varför inte vi?

I terapin har vi vänt ut och in på om det är rätt att skapa liv när prövningen ännu inte är över.

Jag vågade inte vilja, men efter att min kära terapeut fått mig att våga tro på att livet faktiskt pågår. Det går aldrig att vänta in rätt tillfälle och skapa det perfekta för att på beräknad tid få tillöka familjen.

Det går inte.

Jag behöver få känna hopp, jag behöver få känna glädje och lycka.

Det är svårt ikväll, väldigt svårt faktiskt.

Jag behövde det här och jag är ledsen ikväll.

Vad ska man göra?

Återuppta sin tro och vända sig inåt för att få lite ro?

Är detta straffet för att jag vågade skena i väg i mina drömmar?

Är det inte tänkt att jag ska få känna hopp så länge processen ska pågå?

Är detta ett straff för att jag kväljdes av dagens morgonbanan?

Jag känner mig så totalt oduglig som inte ens kan få ett ägg att fästa.

Oduglig var ordet ja...

... så var väntan slut.

Mensen kom, på dag BIM +2.

Har för övrigt haft en tung eftermiddag av annan anledning också, så det ska bli välbehövligt att få pusta ut och gråta ut hos min Kärlek ikväll.

Idag är jag på BIM +2 och mensen är som borta!

Tycker fortfarande att det mal på och har sig i nedre delen av magen.

Testerna visar ingenting och det gör att hoppet känns så långt borta.

Jag har gjort av med SJUTTON (!) graviditetstest på en dryg vecka. Normalt, nej?

Tur att de är billiga. Funderar helt allvarligt på att ge resterande tre till sambon för inlåsning.

Lovade mig själv att inte testa mer på ett par dagar, men det är ju så lätt att ta ett test när de bara ligger där och kostar typ ingenting.

BIM +2 och äl + 13 idag alltså.

Det existerar ingenting annat i mitt huvud just nu än att känna efter.

Mensfinnen har inte kommit, håret kändes inte så där flott som innan mens imorse en svaaaag mycket svaaag antydan till ömma bröst, men på det symptomet vill jag sätta lika mycket inbillning som sanning på.

Nu vill jag bara rulla dagarna i någon slags rullningsmaskin, så att det går undan.

I november strulade också mensen så här, då blev det 7 dagar extra.

Jag kan ju inte säga att jag inte hade ÄL för det hade jag, klar positiv gubbe och allt som hör ÄL till.

Tack älskade bloggvän och blogg, ni fyller er funktion!