Ingen rolig rubrik och definitivt ingen rolig stämning heller.

Vi har haft en helt underbar helg och verkligen fått ladda upp med kvalitetstid tillsammans.

Vilken tur att denna blogg är anonym, för här kommer nog det mest utelämnande jag skrivit på nätet.

Vårt sexliv fungerar inte och jag är jätteledsen. Det är sådant man läser om, sånt som inte ska inträffa i ens egen relation, men nu är det ett faktum, det fungerar inte och jag mår inte alls bra i det.

Klockan är halv elva, jag borde sova. Istället klev jag upp med tårarna rinnande längs mina kinder, så genomledsen.

Jag har världens finaste sambo, den snällaste som vandrat i ett par skor. Många är de gånger jag velat ruska om honom och bett honom att inte vara sååå snäll, ni vet så där så att det nästan går till överdrift. Jag är också snäll och vänlig, men i jämförelse med honom så är jag verkligen inte snäll.

Han har förlorat mycket på sin godhet genom åren, det har han själv sagt.

Jag älskar hans godhet men jag gillar inte att se att folk utnyttjar den, för det görs det.

Ikväll var det dags, jag hade bäddat rent. Vi gick och lade oss tidigt.

Som nästan alla gånger är det jag som tar iniativet till sex. Jag gillar det inte alls, men så har det blivit. Eftersom det är godheten själv jag ligger bredvid så hänger han alltid på.

Ikväll hände det inte så mycket när jag tog tag i inviten. Ingen som följde efter eller gav respons på min handling.

Istället för att bli ledsen och sluta, så slutade jag men skämtade bort det mellan ett falskt skratt "ja, vi ska ju inte älska varje dag heller, det skulle ju vara att ge mig falska förhoppningar" Vi skrattade båda två.

Jag tog fram min bok, försökte läsa, men ville mest få tiden att gå. Ville inte att han skulle se att jag faktiskt blev ledsen, och ville undvika att vända mig om direkt.

Läste ett par minuter, han lägger händerna på min kropp, men inga sexuella inviter, bara visa att han finns där. Jag är som vanligt. Säger inte hur ledsen jag är, all fokus går åt till att försöka läsa för att inte brista ut i gråt.

Efter en kvart ger jag upp. Går och tar min medicin, Ovesterinet och tar på mig ett par trosor. Då börjar kyssarna komma. Som alltid så får jag känslan av att det är hans sätt att kompensera att han inte vill älska med mig. Jag är den mest fysiska av oss, och när jag blir ledsen, som nu ikväll, då slutar jag direkt att vara fysisk. Då kommer de där pussarna, händerna och nafsningarna, utan någon som helst passionerad antydan.

Dom kommer för att släta över... vara snäll.

Jag släcker min lampa, vänder mig om och tårarna kommer. Tack och lov att han kollar på film och inte hör mig och att vår säng är så bred att jag kan ligga och snyfta på mitt hörn.

Han känner ju av att jag är ledsen.

Men om någon dag är vi där igen.

Vad gör vi för fel? Vi är inte i ägglossningstider, jag nämner ingenting om det. Detta problem hade vi innan barnförsöken också.

Jag blir så förbannat ledsen när det inträffar.

Lovar mig själv att aldrig mer ge någon invit, krypa ner under täcket, ta på och känna. Aldrig mer.

Min lust är starkare än så och dagen efter är jag där igen.

Vi har pratat om det på terapin, att det är bra att jag inte ger efter för lusten i allafall, att jag inte slutar att vara den jag är, den kvinna med en stor portion lust. Jag skulle kunna älska morgon middag kväll... nä, men nästan då.

Min sambo skulle klara sig på någon gång i månaden.

Var ska vi mötas?

Varför kan min kropp inte lära sig att sluta känna lust?

För om jag slutar känna lust, då slutar jag också att bli ledsen när responsen inte kommer.

Jag känner mig som den fetaste och fulaste och äckligaste kvinna som finns.

Vi har problem. Det är glasklart. När började det?

Jag har aldrig tagit ansvar för min egen njutning, jag har aldrig onanerat själv förrän för ett par veckor sedan.

Jag skäms som en hund. Min sambo ger mig inte tillräcklig njutning, så jag ordnar det själv.

Ibland går till och med tankarna; tänk om jag kunde smita hem ett par minuter tidigare, klara av mitt i min ensamhet, så att jag aldrig känner lust på kvällarna. För vår relation vore det idealet.

Då skulle min älskling slippa känna det krav han tydligen gör när jag kryper in under täcket eller när jag viskar i hans öra hur sugen jag är.

Jag läser min egen text, vi har problem.

Vi har verkligen problem med det här och jag står helt handfallen.

För mig är sex en viktig del i en relation. Absolut inte den viktigaste men helt klart viktig. Jag behöver sex för att få må bra.

Orkar man inte, så behöver det inte handla om rena ansträngningspass rent fysiskt. Jag skulle gott klara mig med en smekning och lite sensualism. Där har vi det, sensualism och passion...

Visst, man präglas från sina tidigare förhållanden. Min sambo har levt med en enda kvinna före mig (barnens mamma) och mellan henne och mig har det varit några sexuella partners, men inget samboskap.

Jag har levt i förhållanden där passionen glött och där sensualismen var en väldigt stor del. Där var normen någonting helt annat. Jag fick lära mig att gå från "snäll, pryd flicka" till att bli en kvinna som tillät sig att känna lust och åtrå.

Det var ingen enkel resa, men jag har lyckats lära mig.

Förmodligen är jag inte där ännu till hundra procent eftersom jag känner skuld och skam över att inte vara tillfredsställd sexuellt i min relation.

Jag får väldigt negativa känslor kring mig själv de gånger jag blir avvisad.

Jag vet egentligen vad som är svaret på hur vi går vidare. Det är att låta honom få möjlighet att erövra fältet. Att släppa efter för honom. Inte komma med inviter, inte säga att jag är sugen, inte längta och inte hoppas.

Men jag kan inte vänta veckor på att han ska känna lust...

Vi hade en sån fin helg tillsammans. Söndagens sista timmar ristar in en iskall kristall i mitt hjärta och gör mig stum av ledsenhet.

Vi har problem med det här och det känns allt annat än bra...

Det är en lat söndag idag, vi är ensamma och har verkligen försökt rå om varandra i helgen. Till och med haft sex två gånger...  

Mensen är över och nu inväntar vi ägglossningen som ju lär komma lagom till dess att lillsonen kommer på besök. Som alltid vältajmat.

Som jag sa på mensens första dag så funderar jag faktiskt på att strunta i ägglossningstest denna månad. Jag vill om möjligt kunna tagga ner på förväntningarna och hoppet, och försöka leva här och nu. Framför allt skulle vårt redan tuktade sexliv må så mycket bättre av att inte behöva styras av ägglossningen.

Det är svårt att leva här & nu, för tanken på ett barn i vår familj kommer till mig flera gånger per timme.

Jag önskar och längtar så hårt...