Idag är det två år sedan jag mötte min sambo för första gången.

TVÅ ÅR.

Så kort tid, ändå känns det som att han varit med mig hela mitt vuxna liv. Att så kort tid kan kännas som en hel evighet.

Redan efter ett halvår bodde jag hos honom. Innan ett år hade passerat hade jag sålt mitt hus och vårt nya hus hade tagit form.

Det gick undan, men aldrig för fort.

Av alla rötägg jag träffat så fann jag verkligen min prins. Det fanns inga tvivel, allt var så enkelt och otvunget. Alla kloka människor sa till mig att den dagen jag träffar rätt, då vet jag, då finns det inga tvivel, inga analyser av sms eller mail.

Så sant, så sant.

Från första dagen var det vi...

Visst har det funnits gånger jag funderat om jag pallar detta, men det har aldrig tvivlats på kärleken, den är stark.

Omgivningen med den dysfunktionella f.d familj har dock fått mig att tvivla många gånger, tvivel om orken ska bära oss.

Min barnlängtan har alltid funnits där, men ingenting som egentligen aktualiserats när vi träffats. Han hade två barn och tanken på att vi skulle kunna önska oss ett fanns inte alls där.

I takt med att vi tre blev allt mer sammanvävda så var det faktiskt sambon som frågade en söndagseftermiddag.

"Du är väldigt barnkär va? Skulle du vilja ha egna barn?"

Det kom så pang bom, men en sten föll verkligen från mitt hjärta. Visst ville jag ha egna barn, men jag hade inte vågat önska och tro. Jag var då mitt upp i att hitta min roll till lilleman.

Vägen till dess att vi satte upp ÖPPET på bebisverkstaden blev inte så lång som jag hade trott. Sakkunniga sa att det kommer inte bli bättre än så här när vi förklarade att vi önskar att det hade blivit bättre om det lugnat sig med barnens mamma och den stora sonen först, innan vi tänker på något annat.

I december öppnade vi fabriken och den har nog aldrig varit så öppen som just nu.

Det känns helt rätt, även om jag aldrig ägnat något beslut så många tankar som just den frågan.

Jag har haft förmånen att få haft en psykolog med mig på den resan som har kunnat vägleda mig i mina funderingar om det verkligen är rätt tid att vilja skaffa barn just nu.

Vi har utmaningar framför oss ochjag har en process jag ska igenom som kostar mig kraft.

Detta är livet, livet går inte att planera. Tänk om vi väntar till dess att alla utmaningar och processer är över, som vi inte ens kan styra över - vad kommer då? Jag tror aldrig att det finns någon rätt tid för något sådant. Vi har förutsättningar och kärlek så det räcker. Vi har ett stort, starkt och brett nätverk som finns där för oss, nu, under resan, i mål och hela livet framför oss, om vi skulle vackla och tappa tron på oss själva.

Detta beslut är en stor hyllning till livet och till vår kärlek!

 

ettvanligtliv

1 mars 2011 12:13

Vad fint skrivet. Och visst är det sant. Man går och väntar och planerar men man kan aldrig veta vad som händer i framtiden. Bättre att ta det lugnt och göra det som känns rätt!
Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Stina

2 mars 2011 07:04

Du beskriver er kärlek och ert liv så fint! :) Å precis så där självklart som du skriver att det känns... att det känns som om han har varit med dig hela ditt vuxna liv... precis så självklart har jag känt då jag har fått mina barn: Känslan av att de alltid har funnits, varit med och såklart den där klassiska tanken som slår en: Vad gjorde jag innan de faktiskt var här i mitt liv och påverkade min vardag och hela mitt känsloregister?! Svindlande och märkliga känslor och tankar. Det är en förmån att få följa din/er resa. Kramen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...