Allt känns tungt just nu. Det är som varmast, blommorna står i full blom, landet grönskar och allt borde vara frid och fröjd... borde...

Det är inte det.

Klockan är kvart i tre och jag har nyss klivit upp, med en stor portion ansträngning.

Det finns liksom ingenting att kliva upp till.

Allt hopp är borta och jag har inte borstat av mig det ännu.

Det känns så otroligt tungt att ta sig igenom varje minut just nu. Jag önskar att jag kunde få ligga kvar i sängen med täcket över huvudet och kvävt mina tårar och tankar om vartannat.

Jag saknar det där hoppet, det som kunde fått blivit början på min dröm.

Om en vecka fyller min mamma år, jag hade hoppats att få visa ett tickande hjärta för henne.

Istället blir det till att visa upp sig och försöka le själv och försöka få ens egna hjärta att ticka.

Igår var jag hemma och sov mig igenom hela dagen. Tystnad och lugn och ro. Att det regnade spelade mig inte alls någon roll, det gav mig bara möjlighet att få njuta av ensamheten utan dåligt samvete.

På kvällen var det dags för oss att fira vår förlovningsdag, ett halvår senare eftersom jag var riktigt dålig till nyår.

Sagt och gjort, men vem planerade och bokade - jo, jag givetvis.

Början av kvällen satte dock grundstämningen på kvällen när jag står i duschen, första gången min sambo ser mig naken på evigheter, eftersom jag blött och sedan haft Crinone och annat aptitdödande.

Väl i duschen så stirrar han bara på mig och frågar vad jag gjort på armbågarna ( ?! )

Ja, jag är väl torr och narig där eftersom jag helt enkelt inte prioriterat armbågarna just nu.

Någon komplimang eller annat var det inte tal om...

Redan där blev tårarna ett faktum...

Fem minuter efter står jag i badrummet och torkar mig, låser badrummet eftersom jag avskyr att behöva dela blod och andra kroppsvätskor med någon.

Då knackar det på dörren och jag måste genast bistå med någonting, som om det gällde liv eller död.

"Ja, det är din bästa kompis som behöver få någonting översatt" förklarar sig sambon.

Ja, men för höga helvete, jag behöver väl inte få göra det när jag droppar blod längst mina ben...

"Jag förstår inte varför du är så irriterad"

Så där ja... där kom det också.

Jag är ilsket irriterad på det mesta just nu, jag fräser likt ett djur jag aldrig skådat. Jag är inte rolig att umgås med, men frågan varför jag är så irriterad var så opassande.

Det beror på att jag genomgår ett helvete, min dröm har ryckts i från mig och jag vågar aldrig hoppas på att få vara där igen...

Ut kom vi, trots mina hot om att strunta i allt. All lust rann av mig och jag kände mig fulare än fulast över den uteblivna kommentaren i duschen.

Ute på resturangen fortsatte det hela.

När bartendern frågade om han vill ha något att dricka, så beställde han vackert sin drink, betalade och så var det klart.

Att fråga sin sambo om hon ville ha något fanns liksom inte på kartan.

Jag gick vackert fram till baren och beställde en tranbärsjuice med Sprite och betalade vackert för mig.

Jag var så dum så att jag till och med vågade hoppas på en blomma på vår förlovningsdag. Det skulle jag aldrig gjort.

Bagateller, bagateller, bagateller... men för mig som just nu är så bräcklig att jag kämpar med den där näsan ovanför vattenytan, så är det små skillnader som skulle ha gjort att näsan hamnade lite ovanför vattenytan för en stund.

Till min sambos försvar så ska jag säga att ingenting av detta är gjort för att såra eller vara dum, det handlar bara om en enda sak - att inte ha förmågan att förstå, vad jag, kvinnan han bor med sedan två år, behöver få att må bra.

Ska det beskrivas som en oslipad diamant?

Jag tror jag väljer att beskriva honom så, för ibland briljerar han som aldrig förr, men igår och just nu är det så oslipat som det kan vara.

Det i kombination med en irriation of hell kan göra det hela lite jobbigare.

Älskar min oslipade diamant så...