Jag skrev mitt inlägg och besparade mig alla moralkärringar. Givetvis förstår jag att jag är vuxen och sonen är barn, men det tar ändå inte bort känslan av att jag är besviken. Jag har rätt att vara besviken. Ingen kan ta i från mig min känsla.

Det förvånar mig att vissa inte kan läsa, största besvikelsen ligger i att mamman vägrade ställa upp. Besvikelsen ligger i det... att jag blev tvungen att vara ensam i en tung stund för oss.
Att det behövdes en vuxen hos sonen fattar jag.
Det är konstigt, så fort man vågar säga att något känns fel, och går emot den rådande normen - då blir det ett ramaskri, med anonyma kommentarer. Inte första gången...
Det förvånar mig vad det är som får vissa att ha behovet av att skriva ut sin frustration fastän moralkärringar undanbedes. Jag tänker många gånger på de bloggar jag läser - "ge dig", "tänk så här istället". Men jag skulle aldrig skriva det, då är jag hällre tyst och håller käften.

Att det dessutom är fruktansvärt jobbigt och tabubelagt att känna som jag gör. Jag önskar väl ingenting hellre än att jag kunde unna min sambo att följa mammans pipa och hennes vilja att förstöra, men jag klara det inte - jag blev ledsen... och den känslan äger JAG.