Vi pussades alltid god natt...
Det var vi som pysslade om hemmet, oftast tillsammans...
Vi bakade...
Vi hade mys i soffan, med givna platser och starka ritualer...
Alla gånger vi gått hand i hand...
Alla böcker vi läst...
Alla gånger jag snusat in näsan i det tjocka blonda håret...
Alla gånger jag klätt på...
Alla gånger vi gjorde något på tu-man-hand...
Alla bad vi tagit tillsammans...
Alla funderingar vi haft...
Alla fina samtal...

Jag har förlikat mig vid att han är borta, jag har gjort mitt bokslut - och hade börjat landa i känslan i att ingen kan ta i från oss det vi hade.

Men han...
Han lyssnar på låtar som förknippas med oss.
Han gillar mina gamla inlägg på fb, där han omnämns.
Han väljer mina kort som profil och omslagskort.

Jag ser att han saknar och minns, och jag känner en stark olustkänsla av att inte veta om jag ska bekräfta hans minnen eller ignorera och tona ner.

Lille fina Bonus, han var en sådan stor del av mitt liv...