Jag vet att jag inte kan styra det, jag väljer att tro på min psykolog som säger att det är bra att släppa ut tårarna och tillåta sig känslorna som kommer. Tillfällena kommer bli färre och så är det, kom ihåg det Pernilla.

Han finns inte längre med mig i det dagliga livet. Men när allt känns för mycket, när jobbet känns stressigt, när mina två småtuppar tar upp min tankeverksamhet, när huvudvärken kommer eller när en lördagkväll lämnar en stund att känna efter.
Då kommer han in i mina tankar och tusan vad jag saknar oss.

Saknar vardagen som finns i en familj.
Saknar det där som infinner sig när man kan slappna av i ett förhållande.
Saknar det där tråkiga kvällssexet på vardagarna när man inte behövde göra sig till.

Nu känns allt spännande och nytt, och det har också sin charm, men det finns en trygghet i att känna varandra utan och innan.

I detta nu sjunger Melissa Horn "Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" i mitt badrum där jag ska avrunda tisdagskvällen som bestått av plock och mys i mitt alldeles egna hem. Och så rätt hon har. Man saknar mindre och mindre, eller snarare mer sällan.

Jag ska lägga mig med sista numret av Eller Mat & Vin och få lite inspiration inför den kommande helgen då det vankas parmiddag. Jag vet att jag kommer att vara i fantastiskt sällskap och få känna mig som den jag egentligen är. Vi kommer kunna öppna en Amarone utan att det dricks som hallonsaft och jag kommer kunna planera för dessertvin utan att känna den där klumpen i magen att någon kommer bli full.
Maten kommer uppskattas och jag kommer att uppskattas.
Det unnar jag alla att få känna...

Jag ligger i badet efter att ha kommit hem från en underbar fjällweekend med min älskade lillkusin. Underbart att få ladda batterier, komma bort och se andra tapeter än sina egna, få se fjällnaturen som är färgsprakande och vandra i tystnad.
Det fyller på.

Man tänker en tanke, twistar till den lite, tänker den igen och låter den landa djupt inne i magen.
Vid alla sådana utflykter, korta eller långa så kommer jag alltid hem som en mer sann person, närmare den person jag vill vara och den person jag längtar efter att få vara. Det blir plötsligt självklart vad som är viktigt för mig i mitt liv. Alla filter tas bort och man kommer väldigt nära sig själv och sig egna självbild. Inget brus och inget filter, inga andra som tycker eller tänker, jag och mina tankar.

Ikväll är jag bjuden på valvaka hos en mycket fin och värdefull vän.
Men jag stannar här hemma, just nu i ett varmt bad och fortsätter att tanka hela mig på vad som egentligen är viktigt för mig idag och imorgon...

Brevet från Skatteverket som tvingar mig att åter rodda i det som var gemensamt. Jag hade hoppats på att slippa, men det var väl naivt att tro.
Nu måste jag ta fram gamla kontoutdrag och styrka vad som betalts av mig, och vilka kontorshavare som fanns.
Så jävla (förlåt) irriterande när man skulle kunna bete sig om vuxna människor, sitta ner, ta en dialog, lägga upp hur deklarationen av husförsäljningen ska göras. Men nej då, vi blundar lite till, och lite till...

Dagar och stunder som dessa hatar jag honom något helt enormt. Jag avskyr tanken på att han köpte blommor till henne månader innan vi separerade. Jag avskyr tanken på att hon lagt upp på fb att hon har en relation med honom 1,5 månad innan han öppnar käften - som han ändå inte hade tänkt göra.
Han tänkte bara sticka, dra, aldrig mer komma tillbaka. Låta allt bero.

Bitter? Ja, idag är jag riktigt bitter och ledsen. Och det är inte så himlens lätt att tro gott om någon när den man älskade bara stack. Tilliten har verkligen fått sig en rejäl törn och det känns sorgligt, för även om jag lever framåt - så påverkar detta faktiskt det liv jag lever här och nu.
Och i ärlighetens namn vet jag inte om jag ska vara tacksam över att ibland bli genomskådad när någon bestämt med vänligt säger åt mig att han kommer finnas kvar, att han inte ska försvinna från jorden. Ja, om jag ska vara tacksam eller om jag ska gråta när det uteblir en morgonhälsning för första gången och jag direkt har signalerat till mina hjärnspöken att han också bara kommer sticka, bara dra sig undan. När det sedan kommer, 4 timmar senare än vanligt har jag redan målat upp scenariot och insett att vi aldrig mer kommer att ses.
Förbannade jävla människa, som jag älskade högt och lågt, som jag gav så stora delar av mig själv till. Ser du inte vad du gjort med mig. De flesta stunder är jag glad att du gett mig möjligheten att leva ett annat bättre liv, även om jag tycker att sättet det gjorde på var grisigt och vidrigt för att uttrycka det milt, och jag kommer aldrig förlåta dig för just det. Men det finns stunder då jag är ledsen och känner en bottenlös besvikelse, den stunden är idag...

Idag kom ordet "hjärtat".
Jag stelnade till när det flög genom telefonluren. Oj, vad sa han egentligen?!
Jo, han sa det - "men hjärtat"

Det var lite komiskt kring att det kom just idag, just ikväll. Jag hade varit hemma hos honom en snabbis. Alla miljoner hjärnspöken som finns i mitt inre spelar verkligen på högsta volym just nu. Vem tog på vem först? Vill han kyssa mig om jag bara omfamnar honom när jag ska gå? Kommer han lägga handen på mig om jag lägger mig tillräckligt nära?
Så håller jag på, mina inre hjärnspöken går en kamp.
Mitt bekräftelsebehov utlöst av ett svek och med en ryggsäck där en pappa inte funnits med under uppväxten.

I bilen rinner tårarna, känner inte att han var så mysig som jag hade behövt ikväll. Han var ju den han var. Och hur mysig han än hade varit och hur mycket bekräftelse jag än fått, så hade det ändå inte räckt för att ta bort känslan jag hade ikväll.
Det är verkligen inte lätt att umgås med mig och mina hjärnspöken.
Min psykolog hävdar bestämt att det handlar om att jag inte litar på någon, att jag testar och kollar av för att minimera riskerna att bli sviken och lämnad. Och hon har så rätt.

Väl hemma ringer jag och säger god natt. Han kommenterade att det var trevligt att jag kom förbi så att han fick sitta i soffan och titta på fotboll och kramas lite.
Tyckte han att vi kramades? Och jag som ville ha ännu mer och som kände att han inte visade något större intresse. Men det gjorde han tydligen. Han tyckte att vi hade haft det jättemysigt.
Och så kom det..."hjärtat"

Det skrämmer samtidigt som det värmer och lindar mitt hjärta med mjukaste bomull och gör att jag känner mig lugn - för en stund.

Att umgås med en som blivit sviken är långt i från lätt och även gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att umgås med någon som levt ensam länge och som inte behövt tänka på någon annan på mycket mycket länge.
Men vi jobbar på det, vi är medvetna om våra svagheter.
Och jag gör verkligen allt jag kan för att våga lita på hans ord, för senast ikväll genomskådade han mig och sa att han kommer inte försvinna, han kommer finnas här när jag så ivrigt räknade dagarna vi inte kommer kunna träffas på.
Våga lita på... att det ska vara så svårt...

Han jag träffar nu är så självklar, så rak - så enkel.
Efter en hel dag med nackspärr så tvingade han ner mig i badkaret och gav mig den djupaste av massage man kan få. Underbart för nacke och skuldra...
Han överraskade mig med att sova över här i natt.

Jag njuter så av att Han är starkare än mig, tar hand om mig.
Jag njuter, och det räcker för mig nu.
Jag kämpar med mina hjärnspöken och utmanar mig själv. Tilltron får verkligen kämpa...

Nu kommer han snart upp från duschen...