Sitter på tåget på väg hem och då kommer den där känslan över mig. Bonus jag saknar dig så att det gör ont. Vi har inte fått säga hejdå.

Medvetet ligger jag lågt. Skippade julklapp och födelsedagspresent för att inte behöva känna pressen att det måste följas upp varje år.
Jag saknar honom så enormt, men vet att det skulle bli för jobbigt att ha honom i mitt liv. Han är en påminnelse om det liv som revs itu.

Tårarna rinner, mascaran smetas ut. Jag kan inte hejda det. Jag saknar Bonus just nu. Det bara kom över mig, från ingenstans.
Bonus Bonus.

Det är 4 månader sedan jag satte nyckeln i låset för sista gång i vårt drömmars hus. Lördagen den 9 november flyttade jag ut. Då hade det gått 2 månader sedan han bara lämnade allt. Mig, huset och allt ansvar.

Det har hänt en del på 4 månader. Visst mår jag bättre men det finns också stunder då jag mår allt annat än bra.
I skrivande stund sitter jag på tåget på väg till Stockholm på tjänsteresa. Man måste sitta still, får möjlighet att fundera och reflektera.
Jag hoppas att jag mår ännu lite bättre när tiden fått jobba för mig.
Mest av allt längtar jag till att huset ska bli klart. Längtar efter en dusch, ett bad och en tvättstuga. Att få komma hem från jobbet och kunna vara hemma, inte behöva åka iväg med tvätt och dusch när man varvat ner.
Det börjar slita på mig rejält.

Jag var på krogen i helgen. Det slutade i en panikångestattack och hemfärd strax efter midnatt. Vidrigt och äckligt och någonting jag verkligen inte vill vara en del av.

Det ligger ett obesvarat meddelande i min telefon med en fråga om hur läget är. Jag kan inte formulera svaret. Orden stockar sig och jag vet inte ens om jag vill svara. För jag är ledsen, sårad och förödmjukad att han inte ens velat träffa mig och hämta sin present.
Det är svårt att känna sig annat än värdelös då.

Ja, jag är trött och lite less och nedstämd. Men det är vår i luften. Igår inköptes två par sneakers. Morgonprommisarna vittnar om sin effekt med en öm och stum rumpa. Fåglarna börjar sjunga och ja, jag lever livet fullt ut på något konstigt sätt ändå. I djupaste dalar och i de högsta höjderna är jag så närvarande i det som kallas livet.

Jag har också ätit mina P-piller i en månad nu. Brösten är knöliga och spränghårda och ömmar. Kanske bidrar hormonerna till min lite känsligare period just nu?
På tisdag är det uppföljning på mina cellförändringar. Bara att ta tag i det liksom, hur mycket ett gynbesök än påminner om det som inte blev verklighet.

Ja, så pågår livet. Bring it on 2014, jag är så spänd och nyfiken på vad du har med dig...

Det svarta hålet i början av veckan som fullständigt skärmde skiten ur mig. Jag orkar inte må dåligt igen.

Och så lättade det, ersattes av flow och energi. Och vips var det svarta inte längre mörkaste svart, utan blev mjukt behagligt ljusgrått. Skönt!

Han ringde i tisdags, som om ingenting hade hänt, som om allt var som vanligt. Checka av, kolla av. Tack och lov hade mitt flow kommit och jag var starkare och han kunde inte höra hur otroligt besviken och ledsen jag är, för det är jag.

Jag var kort och säkert lite bits i min ton, men jag känner att det är färdiglekt med mig. Så det så.

Morgonprommenaderna är i full gång och till helgen ska alla ytskickt väljas till källaren. Det går framåt. 18 ton betong är urgrävt och nu ska det gjutas golv. Ett golv där jag ska gå på lyckliga och lätta steg.

Började dagen med en skön morgonprommis. Skönt att känna att benen bär igen. Imorgon hoppas jag på att kunna träna igen och få känna lite rörelseglädje. Nu när kroppen och magen är i balans efter utlandsresan så är det dags!

Idag har jag haft tårarna brännandes bakom mina ögonlock hela dagen lång. På jobbet har jag ett stort arbete framför mig som kräver full koncentration av mig. Vi har konstaterat hela hösten att på jobbet är det lugnt iallafall, men inte nu. Konflikter och intriger och det går inte längre att välja att blunda. Dags att gripa in.

Jag tog beslutet att åka hem på lunchen. Hem till ensamheten och kanske släppa ut de där tårarna som lurpassat sedan de gröna slogs upp imorse.
När sushin var i magen lade jag mig på soffan under min filt. Då ringer det på dörren. Rörmokaren. Jag välkomnade honom. Jobba på du, desto snabbare blir mitt hus klart.
Men tårarna fick vänta.

På väg hem i bilen, då kom alla tårarna. De gick inte att stoppa. Mascaran rann och jag snyftade.
Jag orkar inte lära känna någon annan man mer...

Ja, det var faktiskt så jag kände. Jag orkar inte. Löjligt, för knappast något jag ska göra bums och det kommer säkert komma upp en längtan och pirr framöver. Men inte nu.
Jag kände en spontan längtan efter min fd sambo, att ringa honom och be honom komma hem, säga att allt är en mardröm. Han har inte lämnat mig, han finns där.
Men jag ska inte och jag får inte...
Jag har chansen att få mitt liv nu, men orken till att träffa någon finns inte där.
Jag vill vara ensam samtidigt som jag längtar efter tvåsamheten.

Han ringde idag. Jag svarade inte. Skrev ett sms att jag inte har ett ord mer att säga honom och att jag är ledsen.
Ville han inte ha mig för den jag är, så behöver han inte gottgöra sitt samvete genom att ringa och stämma av hur jag mår.

Idag känns allt så svart och den biologiska klockan tickar högt för första gången på månader.
I huset på gräddhyllan bor jag själv. Idag är ingen bra dag, idag känns varje andetag tungt.
Idag är en sådan dag då jag skulle vilja kunna köpa en älskare. Kom, ligg nära, ställ inga frågor.
Men det är ju så långt ifrån den jag är.
Vi får hoppas på en bättre dag imorgon...

Ja, det är fanken inte lätt. Och har man lite bagage och historia så kan det dessutom bli ännu svårare.

Nu sitter jag här, genomledsen.

Det var ju inte så här det skulle sluta, men det slutade just så här... platt fall. Och jag förstår fortfarande inte...

Förväntningar och verklighet som kanske inte gick hand i hand, eller vad vet jag?

Men jag blev så otroligt ledsen och sårad ändå.

Det hände exakt samma som inträffade i förmiddags, för två månader sedan. Men nu hände det igen och jag vet att detta är slutet. Jag är ledsen, jag tyckte om honom. Jag tyckte om mig själv i hans ögon. Jag har skattat, älskat, gråtit och sett underbara sidor av mig själv i hans ögon. 

Som person är jag givmild och generös. Mina vänner kan vittna om att det ofta dyker upp små presenter, utan egentligt värde eller med ett värde, som en uppskattning eller bara för att. Jag är sådan helt enkelt.

Nu under min semesterresa så köpte jag en whiskey, då jag vet att herren i fråga har ett stort whiskeyintresse. Jag hade kollat upp, gjort lite efterforskningar, tog inte första bästa. Jag hade ansträngt mig helt enkelt.

Vid ett tidigare tillfälle så sa han också att om jag springer på en parfym som luktar Han, då ska jag köpa den, jag får pengar av honom. 

Jag kommer alltså tillbaka från Thailand med en finwhiskey och en noga utvald parfym. 

Och möts av, liksom tidigare då jag överraskade - av avståndstagande. Skrämselhicka. 

För mig är det ingen stor grej att köpa något till någon annan. Jag tycker om honom, vi klickar bra, har otroligt fina samtal, vet mycket om varandra och har en härlig vänskap att luta oss mot - trodde jag.

Han tolkar det här som att jag går ner på knä, och blir iskall. 

Jag blir oerhört sårad när det kommer fram att han blir livrädd av att jag köper gåvor.

Jag själv har fått blommor och parfym. Visst, det kanske är klassiska älskareinnepresenter. Men här ser vi mönstret, så länge han äger taktpinnen så är det okej.

Förra gången det hände, ganska kort efter att vi träffats intensivt och första skrämselhickan kom, så lät jag honom gå. Blir han rädd för den jag är, så gå. Men han släppte mig inte. Från den dagen, snart 2 månader sedan - så har jag inte tagit ett endaste iniativ till någonting. Han har ringt mig varje dag, han lät mig inte gå. 

Varenda träff har varit på hans iniativ. Varje gång vi hamnat i sängen har varit på hans villkor. Men jag har trott att det varit okej. Han har muttrat lite att han inte blivit presenterad för mina föräldrar eller mina vänner, ringt mig dygnet runt från tjänsteresor, bett om att få kommit hit. 

Jag har respekterat den vilsenhet som blev resultatet av den förra skrämselhickan. En middag därefter med lite vin och en för lång taxiresa hem, så bäddade jag på soffan åt honom. Nej, han ville sova i min säng, med mig.

Ett telefonsamtal från krogen, jag ställer mig i filen för motorvägen hem till honom, skjutsa hem honom. Nej, han vill hem till mig, sova med mig, vakna med mig.

Att säga att man är vilsen, men göra något helt annat. Han har verkligen sagt en sak men visat något helt annat.

Och det som splittrat oss har nog stavats BARN. Han vet att jag vill ha barn i framtiden.

Men han har inte släppt mig, han har ringt, velat träffats, han har ägt taktpinnen.

Helgen innan min resa träffades vi hemma hos mig. När han gick för att hämta sin son fick jag den sedvanliga pussen. Jag sätter mig i min trapp med det stora duntäcket inlindat om mig, och säger hej då. 

Jag säger något som jag verkligen undrar - hinner vi träffas mer innan jag åker?

Det är då det sker, något jag funderat på i flera dagar nu. Jag får en klar markering från ingenstans. Ett JAG VET INTE, DET FÅR VI SE med markering på arrogans, nonchalans och kaxighet. Jag minns hur jag frös till is där jag satt naken under mitt duntäcke. 

Oj... Så där vill jag inte bli talad till.

Nu hade han fått sitt, behoven tillfredsställda och vips så frågar jag lite försiktigt om vi hinner träffas en gång till, jag ville något, jag kände något, jag önskade och jag skulle vilja. Men jag skulle ju inte äga taktpinnen.

Idag kom det fram, att han är avståndstagande för den där jävla whiskeyn och parfymen. Och visst, jag känner mer för honom än en vän. Men han har faktiskt inlett mig i den frestelsen. 

Ikväll bad jag ursäkt för att jag reagerade i affekt tidigare i morse, när han erkände att han tagit avstånd från mig efter detta med gåvorna. Men jag blev så paff. Jag har sagt mina sista ord. Jag har sagt att jag blev ledsen för att han gjort en sak med mig men sagt en annan. 

Det lämnar en tung känsla kvar, som att vår tid inte betydde något för honom. 

Hela denna veckan har han ringt mig varje kväll, flera gånger. Igår gjorde jag misstaget att jag ringde honom. Idag erkände han att han medvetet låtit bli att svara. Livrädd för vad han känner inför det faktum att jag köpt en present.

Jag förstår inte - jag fattar ingenting. Jag känner mig bara så lurad.

Han ledde in mig i en frestelse som han nu förnekar och det gör ont att han förnekar det jag upplevt med honom. När jag nu visar mina fina sidor för honom och visar den jag är, då drar han sig undan...

Det här med relationer är inte lätt, men jag känner nu starkare än någonsin att om jag inte får vara den jag är i en relation, så ska jag inte ha den relationen. 

Men när man en gång blivit lämnad för en annan kvinna, så är det så väldigt lätt att känna sig så ratad, så obetydlig och så oviktig, så utnyttjad och så lurad...

Jag är inte vän med den känslan alls.

Det är torsdagskväll och jag sitter i min soffa, mossigt trött av jetlag och med ett illamående orsakat av detsamma. 

Tårarna rinner och jag släpper ut.

Inte av ledsenhet, jo, kanske det. Men tårarna är inte negativa - bring it on. Jag måste få släppa ut - få känna de känslor som rymmer inom mig.

På vår arbetsplats väntas det smått. Vi är en relativt liten arbetsplats och detta är första babyn som väntas. Och oj vilken uppståndelse det är. Ojoj. Om det funnits någon ofrivilligt barnlös hade jag som arbetsgivare behövt gå in och markera för det har verkligen gått över styr. 

Det är tävlingar om namn. Arbetsplatser pyntas med sockor och nappar. Förlossningar, magstorlek och veckor är det stora temat på fikat så väl på förmiddag som eftermiddag.

I augusti, när bomben släpptes kändes det. Särskilt eftersom man gick omvägar för att inte såra mig. Tjejen i fråga visste om vår resa, och det var jag tipsade henne om läkare. 

Men nu känns det inte längre som längtande människa, men som arbetsgivare för det har tagit helt oanade höjder. Babyshower upphöjt i hundra...

Idag stod det på min lista att jag måste ta tag i att få min journal flyttad från TF till KK här i stan. Jag måste följa upp mina cellprov eftersom jag haft förändringar och gjort en konisation. KK tar inte i mig om de inte vet hur stort ingrepp var och det förefaller ju mer rimligt att få göra det i stan än att sätta sig i väntrummet hos TF där vi suttit så många gånger, vi båda två.

Att skriva det där mailet, förklara anledningen till att jag nu vill sköta det i stan, på sjukhuset här. Oj, det satte sina spår.

Ett skämt om ett graviditetstest och om det mest hemska i världen skulle ha inträffat - jag skulle ha blivit gravid - träffade direkt, helt oväntat och fick mig att börja hulka.

Det finns vissa saker man inte skämtar om. Graviditeter är en av de sakerna, önskade eller oönskade. Men för mig är det ingenting man skämtar om, eller skämtar bort. Varken för två år sedan, för ett år sedan eller idag.

Jag kan konstatera att mina år i barnlängtansträsket har satt sina spår. 

Och kanske är det därför jag inte räds tårarna - de är till för att visa mig vägen till vad jag egentligen vill - och vad som är okej för mig och inte...

Så jag kryper ner här under filten och hulkar lite till, starkare än någonsin och med en allt tydligare bild av vilken väg i livet jag ska ta...

På många sätt är denna semesterresa ett sätt att vända blad. Det känns så skönt.
Vi har en hel del som fortfarande binder oss tillsammans och vi ska deklarera huset tillsammans. Jag betalar på ett gemensamt lån varje månad och det finns annat ekonomiskt efterspel.
Men annars har jag mitt hus, mitt liv och börjar också få tillbaka mig själv. Kanske inte tillbaka i den bemärkelsen att vi ska backa bandet. Nej, det är nog en ny kvinna som jag möter mig själv i.
Jag har levt familjelivet med bonusbarn, hamnat i barnlängtansträsket och gått igenom en separation som på många vis varit mitt livs största prövning.
När tryggheten och vänskapen bara raseras, över en natt. Alla drömmar och framtidstro bara raseras.
Alla lögner som kom som bröt ner mig och min självkänsla totalt.
Han valde ett krogluder före mig...

Med vintern kom också pirret och skrattet tillbaka. Jag började kunna leva och känna. Jag har kunnat sitta med en annan man i min soffa, kunna väcka någon annan på morgonen. Mina bröst har haft en annans mans hand på sig. Jag har mött en annan mans läppar. Jag har känt lust och begär för någon annan. Jag har gjort allt det och jag är glad att jag kan sätta check på det. Visst, jag ska erkänna att jag fortfarande har svårt att njuta av sexet till max.

Här i Thailand där havet knappt svalkar så känner jag ett enormt lugn. Jag kan gå vidare. Det spel som pågår hemmavid, med en man som attraherar mig kanske inte är det bästa för mig som ändå har min längtan och önskan klar. Jag vill så gärna få bli en familj igen. Inte nu, inte imorgon. Men om ett tag. Först vill jag bara njuta av mig själv först, dricka lite vin, gå på bio, resa, läsa, träna och vara med mig själv.

Jag känner mig så lugn i den önskan och längtan. Jag vet vad jag vill.
Jag vet också att om åren går och jag inte riktigt kommer att finna honom, så ska det inte stoppa min längtan som tack och lov inte finna där nu. Men ingen panik. Nu ska jag bara landa och byta blad.
När flygplansnosen sätter sitt hjul i marken på Arlanda om några dagar så vet jag att denna resa var så mycket mer än sol, bad, underbar mat, härligt folk och en semester med elegans. Denna resa är mer symbolisk än så.
Denna resa är en del i det lugn som 2014 kommit med. Och som jag säger till min omgivning - bring it on... Jag är så redo att möta livet!

I en solstol på den fantastiska stranden i Khao Lak kan man verkligen vara på flykt från verkligheten.
Här finns ingen oro för källarens vatten och avloppsdragning. Här finns heller ingen oro för hur det ska sluta med resan jag startade med Honom. Här känns vinterns alla projekt så avlägsna i vindpustarna.

Men här finns turkost vatten, potatismjölslik strand, smakrik mat och underbara dofter.

Här finns tid att bara vara, andas, kännas och finnas.
Sol och bad varvas med samtal om livet - i stort och smått.
Det finns inga garantier och ett kontrollfreak som undertecknad får verkligen en av livets lektioner i det.
Att följa med på livets våg - att göra som havet - våga...