Vi pussades alltid god natt...
Det var vi som pysslade om hemmet, oftast tillsammans...
Vi bakade...
Vi hade mys i soffan, med givna platser och starka ritualer...
Alla gånger vi gått hand i hand...
Alla böcker vi läst...
Alla gånger jag snusat in näsan i det tjocka blonda håret...
Alla gånger jag klätt på...
Alla gånger vi gjorde något på tu-man-hand...
Alla bad vi tagit tillsammans...
Alla funderingar vi haft...
Alla fina samtal...

Jag har förlikat mig vid att han är borta, jag har gjort mitt bokslut - och hade börjat landa i känslan i att ingen kan ta i från oss det vi hade.

Men han...
Han lyssnar på låtar som förknippas med oss.
Han gillar mina gamla inlägg på fb, där han omnämns.
Han väljer mina kort som profil och omslagskort.

Jag ser att han saknar och minns, och jag känner en stark olustkänsla av att inte veta om jag ska bekräfta hans minnen eller ignorera och tona ner.

Lille fina Bonus, han var en sådan stor del av mitt liv...

Idag pratades vi vid. Första riktiga samtalet sedan i december.

"Så här har inte vi pratat någonsin" sa han.

Och han har rätt...

Jag lyssnar om kaoset, paniken, ångesten, skulden, skammen.

Jag känner inte längre något behov av att rädda, eller en skuld över att jag ingenting kan göra.

Nu är livet hans, och jag kunde verkligen ärligt känna att det där inte är mitt bord längre.

Det kändes skönt, mycket skönt... eftersom skulden plågat mig sedan jag klippte all hjälp.

Men det är något med rösten, skratten, fnissen, uttalet, dialekten. Det känns så oändligt välbekant, och skär som en kniv rätt inom mig.

Han gjorde mig så otroligt illa.

Det är då tårarna kommer, lika stora som sist, lika smärtsamma som alltid. Han gjorde mig så otroligt illa.

Jag hoppas att det här samtalet fyller en funktion även för mig, då jag fick möjlighet att i lugnt och sansat samtalsläge förklara hur ont det gjorde när han aldrig någonsin kom hem, när han lät mig flytta ett helt hus själv, när han fläkte ut bilder fastän jag ingenting visste, hur huset såldes bakom min rygg, hur han ljög och förnekade och hur illa det gjorde när han valde samma förlovningsdatum.

Det var ord som satt långt inne och som gjorde ont att få ur sig. Ord av bottenlös sorg.

Kändes bra att få sätta ord på sina känslor direkt mot honom. Jag har pratat om mina känslor för honom, men inte till honom direkt.

Det gör ont just nu... men det kanske skulle göra ont.

Igår tog jag tag i den där stora mappen där alla kvitton och fakturorna för husbygget ligger. Vi ska deklarera huset och eftersom det byggdes på lösvirke så är det en enda stor hög med papper och kvitton.
Jag vet inte vad som känns jobbigast, att det är ett bevis på att vi inte höll ihop eller det faktum att han inte ens hjälper till med detta?

Och så har jag träffat någon. I ett tag. Den snällaste och finaste person som går i ett par skor. Så genuint snäll och vänlig.
Men... ja, det finns ett MEN.
Nyseparerad och allmänt förvirrad. Går två steg framåt och backar ett eller tre. Bjuder på date för att sedan avvisa. Vill men kan inte...

Och där står jag, fått känslor starka som stål. Fallit som en fura.
Och det är där självkänslan får det förbannat svårt. Och jag ser inte mina 30 kilo som är borta. Jag ser inte den jag är idag.
Fastän jag vet att det inte handlar om mig, så faller jag hårt hårt hårt.
Känner mig värdelös och misslyckad.
Min självkänsla får verkligen prövas i dessa tider.
Det är svårt att känna sig värdefull och värd att älskas.

Idag har jag suttit hos fotografen och valt ut bilder på mig. Jag ser inte mig själv, jag känner inte igen mig själv. Jag har inte förlikat mig med henne som har en gnista i blicken, som utstrålar värme och pondus, och som faktiskt börjar bli nöjd med sig själv.
Jävla förbannade självkänsla...

Många säger att jag ser piggare ut än på länge, att jag ser ut att må bra. Min mamma sa häromdagen "ja men tänk vilket umgänge du har nu, långt från fylla och hembränt". Min bästa väninna sa imorse när jag beklagade mig att jag var lite seg efter gårdagskvällen "ja, men du lever livet fullt ut iallafall".

Ja, det gör jag.
Jag mår bättre än någonsin.
Jag umgås med härliga människor, jag skrattar, har roligt och lever ett helt annat liv.
Men just nu när jag kom hem, ska förbereda påskmiddagen inför kvällens släktrace så kom det över mig, till tonerna av Melissa Horns "Jag saknar dig mindre och mindre"... att jag hade kunnat byta bort allt det fina jag upplevt dessa månader om det bara fanns en trygg famn att hoppa in i. Jag vet att han inte var det, och jag skulle aldrig någonsin ta tillbaka - men just nu är det ett smärtsamt erkännande att jag känner mig lite ensam. Jag saknar Honom.
Vem denne är vet jag inte.
Han som jag delat alla drömmar med?
Han som jag pratar mig igenom alla nätter och flirtar mig igenom dagarna med?
Han som skulle göra mig komplett och låta mig få bli mamma?
Han som känner mig utan och innan?
Han som jag nyss lärt känna?

Jag saknar Honom...
Tårarna rinner och Melissa fortsätter att sjunga om otrohet och känslan av att bli bedragen.

Det blev lite ynkligt här för en stund...

Det är påskdagsmorgon och jag ligger lite halvseg i sängen. Påsken har hittills gått i ett. En kort fjällvisit, middag med goda vänner i om en dryg timme dras firande med släkten igång för dagarna två.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att tankarna snurrar nonstop hos mig.
Det är väl en del av processen kan jag tänka mig.
Ska jag skriva om att jag träffar någon?
Om att jag längtar efter ett färdigt hus?
Om att det är andra i min omgivning som får ta mina tvivel fastän det inte är någon annan än skitstöveln som rår för det?
Om att jag är rädd att fortsätta investera känslor i någon?
Om att jag ibland känner sådan ensamhet att jag inte vet var jag ska ta vägen?
Om att jag ibland behöver vara helt ensam och gråta och skrika?
Om att jag bävar för sommaren?
Om att jag innerst inne känner att sommaren kommer bli den bästa på länge?
Om att självkänslan åker berg-o-dalbana?

Det är många tankar som åker runt inom mig, men jag låter det vara så.
Det är tydligen normalt i behandlingen och på torsdag är det dags igen.

Jag har nog sällan varit så tacksam över att fredagen är över, och att en ny dag tar vid. För som jag mådde igår, ojoj.

Jag gick 9,3 km - men trycket släppte inte.

Jag sov 3 timmar - men trycket släppte inte.

Körde 160 km/h - men trycket släppte ändå inte.

Precis som Livets underverk kommentarede så sa min pyskolog att det är fullt normalt att må så här under pågående behandling. Man blir oerhört sårbar och förlorar alla skyddsbarriärer som man annars har. All energi går till att hjärnan ska bearbeta det som kommer fram under behandlingen.

Jag visste att det skulle vara tufft, men så här... vill jag verkligen inte må.

Utöver behandlingen så är det så mycket annat som snurrar på i livet.

Mitt beslut att klippa alla band har gett reaktion, och inte vilken som helst heller. Men jag står kvar, fast besluten - min godhet är inte hans längre.

En renovering kan ju göra vem som helst matt, och just nu känns det för mycket.

Dörrar stängs och andra öppnas och utforskas. Det är så läckert, så överväldigande och så ljuvligt att få förmånen att lära känna sig själv igen. 

Min självkänsla åker berg-o-dal-bana rätt kraftigt nu. De kraftiga svängarna är påfrestande och tar massor av min energi.

Jag mår helt enkelt sämre nu. Jag skäms att säga det, jag mår sämre...

Jag har ingen egentlig anledning till det, för livslusten spirar i takt med livets glädjeämnen.

Men trycket över bröstet, sömntrasslet, oron, irritationen, gråten... finns ju där.

Orsaken är att min självkänsla spelar mig ett spratt.

Sårbart, äkta, den man själv är. Men där är man naken, och jag frågar mig själv om jag är mogen för att stå naken och sårbar?

En fråga i all välmening kastar om hela min tillvaro.

Det är jobbigt just nu, må det vända - för just nu trivs jag inte alls med mig själv och jag känner att jag gör saker som inte alls är bra för mig.

Så var då andra behandlingen avklarad. Lika jobbigt när det pågick eftersom det är de minst väntande ögonblicken som dyker upp inom mig. De jag inte berättat om för nära och kära...
Vår sista middag tillsammans med min familj...
Sista natten i vår säng tillsammans, då han ville ha Bonus där.
Sista helgen, då han inte ville vara hemma...

Som jag gråtit som jag skrikigt, men jag känner verkligen hur behandlingen gör skillnad.
Men denna trötthet...
Idag fick jag dessutom panikkänslor med tryck över bröstet. Fick åka hem och sova 2 timmar...
Det är tydligen inte ovanligt när man genomgår detta.

Två behandlingar kvar och jag välkomnar det. Min psykolog säger att detta ska göra det möjligt för mig att kunna njuta av sex fullt ut - kunna få orgasm helt enkelt.
För som det varit så har det inte gått, och det har varit ett problem för mig. Inte problem att nå dit, men när jag kommer dit så brister allt, och jag kan inte kontrollera det.
Och det är inte så läckert att ligga där och hulka helt okontrollerat "jag hatar dig din jävel".
Som det blivit så har jag inte vågat gå mot orgasm, för jag vill inte ligga där och vara så ynklig.
Men det finns hopp tydligen.
Ni är ju fler som kommenterat på bloggen min att ni blivit bedragna och svikna, hur påverkades ert sexliv?
Dela gärna med er.

Imorgon ska jag kratta och sopa runt mitt hus, mitt alldeles egna hus, där scilla och blåsippor spirar i takt med mig...