Jag är nu framme i Cannes där jag ska gå på kurs hela veckan.
Franska rivieran briljerade med strålande solsken och 25 grader när vi landade i Nice.
Som alltid bjuder flyg på tårar, jag blir sentimental när planet lyfter från marken och jag vet egentligen inte varför - kanske sårbarheten som blir tydlig.
Inga tunga tårar, men det ger tillfälle för de där tankarna man aldrig hinner tänka när man är hemma.

Idag var dagen fri, det behövdes efter ett dygn på resande fot. Jag testade den breda sängen och kunde intyga för mina kurskamrater att den var skön...
Och när man är fri, utan krav och måsten - när distansen finns där, så finns tankarna där.
På det där sveket.
Igår tänkte jag skriva det där sms:et om att pengarna ännu inte kommit in som utlovat, för 13:onde månaden på rad, det som dras från mitt konto.
Men jag raderade. Orkade inte. Han vet, jag vet. Jag orkar inte längre vara hon som gnäller och påpekar hans ständiga misslyckande. Visst känns tusenlapparna varje månad, men har jag klarat mig alla dessa år så klarar jag mig ytterligare. Och han vet så väl.

Och så ringer telefonen, bara jag ser namnet på displayen blir jag glad. Och när jag hör rösten - ååååh!
Liksom igår hörs grabbarnas tjatter i bakgrunden och nyfikenheten bland hans sällskap är total. Jag får prata med någon polare som är lite rund under foten efter dagens golfrunda, och då får jag höra det igen - för tredje gången. Hur genuint glada hans vänner är att han funnit kärleken. Jag får höra vilken fin "kille" han är.

Det är inte första gången, och jag blir lika varm varje gång. Om det är en stor resa för mig, så måste det ju vara det för honom också och jag vet att hans vänner pushar och puffar på honom - med en stor glädje.
Det känns häftigt och innerligt menat.

Efter en god middag ska jag nu lägga mig i sängen med det där lugnet djupt bevarat.
Det är så välbehövligt...

Imorgon åker jag utomlands på tjänsteresa. Jag åker till Franska rivieran och ska få lite förnyade kunskaper. Jag får alltid en ordentlig nytändning när jag fyller på med lite yrkesmässiga färdigheter.
Det pirrar och det ska bli genuint skönt att åka iväg och få lite av Medelhavets sol på näsan och få vara själv. Ingen från min arbetsplats åker ej heller från min stad. Det ska bli skönt.

Men idag var det dags att säga hejdå. Herrn ska själv åka på en weekend med grabbarna och avsluta golfsäsongen. Nu ikväll svängde jag förbi hos honom efter att ha inlett min höjdpunkt med skaldjursbuffé ute vid havet med min familj.
En varm leende man kom mot mig och snart stod vi där, så nära varandra man kan komma.
Så nära så nära, så innerligt...
Kyssarna var många, djupa och varma. Det var inget spel eller något som förväntades göras.
Jag kunde bara konstatera att "åh så naturligt det känns i hans sällskap"... och "åh vad jag längtar efter att få komma hem igen och fortsätta vår resa i vardagen". Men det kom också en stor känsla av LUGN. Jag känner mig så lugn och så sann mot mig själv. Det här är jag, och jag gillar mig själv. Det här året har verkligen gett mig tid att hitta mig själv och sätta fingret på vad som är viktigt för mig egentligen.
Jag vill inte förknippa det lugn jag känner med den romans som finns. Lugnet kom innan, men ack så välkommet och hett efterlängtat.

Det som är minst lika mysigt och intressant i den här resan är att följa Herrns resa.
Han var sååå stolt ikväll när han berättade att han beställt årets julbord på sitt jobb, och att det är "med respektive" och så log han med hela ansiktet - och värmen och lyckan kunde kännas från topp till tå, utifrån och in.
Han var stolt...
Det var stort för honom och det kändes så gott för mig att få höra om hans planer och hans stolthet.

Vår resa känns mogen och när jag sedan satte mig i bilen efter vårt avsked så lyste det förmodligen lika mycket om mig och jag sa till min mamma att det verkligen känns annorlunda den här gången.
Jag åker inte iväg med en oro och längtan, jag åker iväg med ett stort lugn.
I'm home...

Nu börjar de där inläggen komma längst upp på sidan - vad som hände för ett år sedan.

Jag minns knappt något av förra hösten. Det var iallafall inte mysigt, jag som annars älskar hösten...

Jag läser och förundras, minns så väl den där dagen då ilskan kom.

Och mina önskningar kändes så långt borta då.

Hitta mig själv - Jo, men det har jag verkligen gjort. Jag tycker om mig själv nu, rätt mycket faktiskt...

Skratta - Som jag skrattat...

Mysa - hela tillvaron har varit ett enda stort mys. Onsdagsmys, helgmys, soffmys... Det mesta är just MYS.

Dricka massor av vin - Jodå... rosen har flödat i sommar och nu kommer de röda musiga.

Laga underbar mat - O ja...

Gå på bio - Oj, vad jag gått mycket på bio, total avkoppling...

Tända ljus - Underbara sommarkvällar med ljus, lysafton och nu höstens alla lyktor och ljus.

Bara vara -  Jag har verkligen njutit varje milimeter av livet.

Pernilla, det finns hopp!

Jag tror att jag är KÄR. Larvigt ord, men jag tror att jag tycker om någon väldigt mycket.
Jag tror att det vuxit fram, ja - knappast något som funnits där hela tiden. Men nu... åh, det känns så bra.
Ovant men så varmt och skönt i min kropp.
Igår hade vi vår första parmiddag - och oj så skönt det kändes att slippa ha huvudansvar i köket och flera gånger i natt och imorse fick jag höra om hur bra vi kompletterade varandra i köket. Vi hade en fantastisk kväll och våra gäster trivdes. Det var hans bästa vän tillsammans med sin sambo som kom över på middag. Allt var så förberett och tillagat. Vi hade gjort allt tillsammans. Det känns sååå gott att kunna dela ett intresse som mat och vin med någon som också uppskattar det.

Efter sommarens sista lunch på uteserveringen där jag njöt av ett glas rosé så köpte vi närodlad potatis innan vi styrde mot stormarknaden för gemensam handling. Han var verkligen delaktig och bockade av listan plikttroget och valde dessertvin med största omsorg.
Väl hemma blev jag nerbäddad i soffan med filten över mig. Han plockade ur diskmaskinen och plockade på hemma trots mina protester - men jag borde lärt mig vid det laget att det inte tjänar något till att tycka att jag ska göra det. Efter plocket då jag så vackert sov i soffan så la han sig i sovrummet och tittade på hockey innan han med största omsorg väckte mig. Och som jag blev rädd... I min värld är jag ju ensam
hemma.
Ovant men underbart och vi var nog två som njöt på varsitt vis, men tillsammans. Höfterna dansade och kyssarna blev allt längre. Ögonfransar som nuddar varandras hud, blickar och slängpussar med glada tillrop.
Jag tycker om honom. Jag gläds ofantligt av att det börjar kännas mer hos mig.
Han har berättat på sitt jobb att han träffat någon, han uppdaterar gladeligen sin fb om middagsbjudningar och hans omgivning reagerar, han som varit ensam lagar numer middag och dricker vin. Han småler åt varje kommentar som klickar in. Han är stolt, han njuter.
Och det börjar jag också att göra...

Pussen och viskningen i mitt öra inför min mamma igår.
Hans planer om att flytta på klipptiden en vecka så att han är fin inför mitt kalas.
Jag njuter, jag behöver få höra det i takt med att jag också känner att sexet och all övrig närhet har förändrats och blivit mer innerlig. Jag behöver få höra att någon också har känslor och planer...

Njut männsiska, jag är sååå värd att få känna så här.
Våga tro och våga lita på, våga utmana tilliten...

Min fina manliga vän som jag tidigare nämnt är jordens mest sociala person och har ett hjärta av guld. Vi har haft en yrkesmässig strikt relation i ett par år men sedan ett år bra precis så fann vi varandra på ett djupare plan.
När han sedan separerade i våras så tog vår vänskap ytterligare en djupare nivå. Vi förstod varandra, kunde prata om känslor, grät hos varandra, mot varandra. Delade de små glädjeämnena som kom.
Det har inte gått många dagar i sommar och nu på hösten som vi inte hörts av. När han var på tjänsteresa i ett par veckor så blev det så tomt.
Det är en lättsam person. Vacker som få, en av stadens mest attraktiva personer skulle jag säga. Tyvärr medveten om det vilket gör att det inte är vad som helst som duger i en kärleksrelation. Jag har stöttat och försökt få gehör för resan att hitta sig själv innan man ger sig in i något. Men det har varit många småbruttor som delat kroppsvätskor med herrn i fråga. Och det har varit just bara det - för henne med stort H letar han ännu, för en seriös relation.
Några gånger har jag känt mig lite oduglig i hans sällskap när han beklagat sig över att han söker henne med H. Hon som gärna passerat 30 år, är självständig, har ett stort hjärta och är beredd att satsa.

Men vår vänskap har verkligen utvecklats till något som jag är genuint rädd om. Nu när jag är lite krasslig kom det ett sms om jag behövde något från affären. Vi lunchar, äter middagar, skrattar, gråter och framför allt har vi många och långa diskussioner om högt och lågt, stort och smått. Kvällarna i hans soffa har verkligen en speciell plats hos mig.
Jag har bävat för hur vår vänskap skulle kunna bevaras den dagen vi träffar någon. Jag menar, vår vänskap är ny, men mycket unik och varm.

I somras redde vi ut var vi stod. Han erkände att jag hade något som han attraherades av, men att han sökte det där himlastormande mötet. Det magiska som får benen att vika sig dubbelt.

Och där är vi. Jag träffar ju någon nu. Också en social man, men som har en helt annan trygghet och mognad i sig själv. Något som tycker om sig själv och trivs i sitt egna sällskap. Någon som vet att självkänsla byggs inifrån. Dessa tuppar har träffat varandra, handhälsat och min date fick verkligen höra vilken fin tjej han träffat och ska vara rädd om.
Det var efter en kväll på krogen, ingen dunderfylla men efter några glas var det och min fine vän som alltid vill bjuda in alla hälsade honom välkommen till vårt gäng med den störta av kramar.

Jag kände en enorm lättnad. Även om jag berättat för min date att min vän är viktig för mig, så kändes det skönt att de nu fått träffa varandra.

Hemma hos min vän är dörren alltid öppen, ju fler desto bättre. Jag trodde verkligen att vi skulle onsdagsmysa tillsammans, umgås tillsammans.
Men nej.
Det tuppas.
Rätt ordentligt.

Min date har fått flera inbjudningar, spontant och med kort varsel förvisso, det är så vi umgås, men alltid tackat nej.
Och i onsdags sa min vän det också... "Din Mister Mister vill inte umgås med mig".
Jag visste inte hur jag skulle svara.
Men just där och då, på vårt onsdagsmys kändes det som en fristad - en viktig del av mig. Ren och skär vänskap. Är det bara vänskap vi har? Ibland känns han som min storebror, och ibland känner jag att gränsen är hårfin mellan vänskap och något annat.
Jag har också skrivit här på bloggen att jag känner väldigt väldigt lite himlastormande känslor för den man jag nu träffar. Vi trivs i varandras sällskap, men det är ingen wow-passion. Det är ovant för mig, men å andra sidan så har det här lite lugnare och mognare sättet varit det som varit mer vinnande. Det känns myclet lugnare men jag funderar om det inte finns en liten tupp som spökar till det för mina känslor...

Han har haft sina chanser, han söker något som han inte kan få, någon perfekt brud som inte finns. Nu när jag träffar någon så har han lagt in en extra växel och jag ömsom njuter av dessa småtuppars tuppande ömsom förvirras av alla känslor.
Vi umgås som rena vänner, vi gör ingenting tokigt, men i onsdags blev jag medveten om att vi satt lite för nära med våra lår utan att någon av oss tyckte att det var obekvämt.

Mina fina tuppar, jag behöver er båda - på varsitt sätt, och jag önskar att ni ville umgås med varandra.
Eller vill jag egentligen det? Kanske fyller dessa båda människor olika behov hos mig?
Jag hoppas att jag är så ärlig mot mig själv så att det är just olika behov och inte samma behov som dessa underbara fina män fyller hos mig...

Vi är ett gäng, där min manlige fine vän J ingår som har en liten tradition. Vi har onsdagsmys.
Ofta bestående av gemensam mat, ofta enkel som alla betalar en slant för, dricker någon Irishcoffe och spelar spel eller avslutar med en drink på krogen.
Visst har det funnits torsdagar då man vaknat upp och inte mått helt prima men då har det ofta varit ett innehåll av shotsbrickor som ingått i onsdagsmyset.

Men varje onsdag när vi kramas hejdå, så fylls jag med en sådan värme att jag riktigt känner hur avslappnad och varm kroppen, hjärtat och själen blir.
Så genuint tacksam över dessa enkla tillställningar som är så värdefulla för mig.
Här, med dessa grabbar, så får jag verkligen vara mig själv. Här växer jag som människa och det är otroligt värdefullt även det.

Älskade onsdagsmys...

Jag vet att jag inte kan styra det, jag väljer att tro på min psykolog som säger att det är bra att släppa ut tårarna och tillåta sig känslorna som kommer. Tillfällena kommer bli färre och så är det, kom ihåg det Pernilla.

Han finns inte längre med mig i det dagliga livet. Men när allt känns för mycket, när jobbet känns stressigt, när mina två småtuppar tar upp min tankeverksamhet, när huvudvärken kommer eller när en lördagkväll lämnar en stund att känna efter.
Då kommer han in i mina tankar och tusan vad jag saknar oss.

Saknar vardagen som finns i en familj.
Saknar det där som infinner sig när man kan slappna av i ett förhållande.
Saknar det där tråkiga kvällssexet på vardagarna när man inte behövde göra sig till.

Nu känns allt spännande och nytt, och det har också sin charm, men det finns en trygghet i att känna varandra utan och innan.

I detta nu sjunger Melissa Horn "Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" i mitt badrum där jag ska avrunda tisdagskvällen som bestått av plock och mys i mitt alldeles egna hem. Och så rätt hon har. Man saknar mindre och mindre, eller snarare mer sällan.

Jag ska lägga mig med sista numret av Eller Mat & Vin och få lite inspiration inför den kommande helgen då det vankas parmiddag. Jag vet att jag kommer att vara i fantastiskt sällskap och få känna mig som den jag egentligen är. Vi kommer kunna öppna en Amarone utan att det dricks som hallonsaft och jag kommer kunna planera för dessertvin utan att känna den där klumpen i magen att någon kommer bli full.
Maten kommer uppskattas och jag kommer att uppskattas.
Det unnar jag alla att få känna...

Jag ligger i badet efter att ha kommit hem från en underbar fjällweekend med min älskade lillkusin. Underbart att få ladda batterier, komma bort och se andra tapeter än sina egna, få se fjällnaturen som är färgsprakande och vandra i tystnad.
Det fyller på.

Man tänker en tanke, twistar till den lite, tänker den igen och låter den landa djupt inne i magen.
Vid alla sådana utflykter, korta eller långa så kommer jag alltid hem som en mer sann person, närmare den person jag vill vara och den person jag längtar efter att få vara. Det blir plötsligt självklart vad som är viktigt för mig i mitt liv. Alla filter tas bort och man kommer väldigt nära sig själv och sig egna självbild. Inget brus och inget filter, inga andra som tycker eller tänker, jag och mina tankar.

Ikväll är jag bjuden på valvaka hos en mycket fin och värdefull vän.
Men jag stannar här hemma, just nu i ett varmt bad och fortsätter att tanka hela mig på vad som egentligen är viktigt för mig idag och imorgon...