Jag har nämnt honom tidigare - min vän. Han som fick mig att tycka att sommaren 2014 var den bästa hittills.
Vi har skrattat, gråtit, umgåtts till natten blivit till dag, haft fester, ätit måndagsmiddagar tillsammans, upplevt havet, ätit glass i julinatten, pratat, diskuterat, lyssnat och verkligen umgåtts i stora mått mätt.
Vi har alltid haft ett öga för varandra, och när han sedan separerade så kom vi varandra ännu närmare.
Dels spelade vi på samma planhalva,
dels hade vi båda bara oss själva att ta ansvar för.

Det är det vackraste som gått i ett par skor, och vi känner för varandra på ett sätt som inte går att beskriva.
Vi har kommit varandra sååå nära.
Vi stämde av löpande under sommaren om var vi står. Jag lyssnade på hans behov av närhet och ömhet, lyssnade på vem han hade släpat hem, lyssnade på en kravlista som inte visste några som helst höjder.
Jag lyssnade - kände mig ibland väldigt oduglig.
Där stod han, längtade efter kärleken med stort K. Det skulle vara lika magiskt som ett stjärnfall, det skulle gnistra och pirra från början. Hon skulle vara mogen, längta efter familj, vara självständigt och veta sitt värde -
samtidigt som hon skulle vara formbar så att han fick visa sin manlighet och sitt överjag, hon skulle vara det snyggaste och det mest naiva. En kravspecifikation som knappt visste några höjder var det ja...
Vi stämde av löpande var vi hade varandra.
Det fanns attraktion, det har gjorts saker vi båda varit med på, men vi valde att förbli vänner och bli vänner fullt ut.
Vi var båda överens om att vi behövde varandra och jag är sååå otroligt tacksam att han finns i mitt liv idag. Vi har nästan daglig kontakt och har blivit väldigt sammansvetsade.
Men jag minns också min farhåga - vår speciella vänskap skulle kanske se annorlunda ut den dag vi träffar någon.
Och ja, så är det. Tyvärr.
Det gör mig lite ledsen faktiskt...
För jag behöver ju honom också.
Men det småtuppas på sina håll.

Nu är ju både min fine vän och min Mr två civiliserade personerr som aldrig skulle slåss eller skrika åt varandra. Men blickar och känslor finns där ändå, trots en stor portion vett och etikett hos båda herrarna.

Min vän är givetvis glad att jag vågat finna kärleken.
Men min Mr har väl inte riktigt accepterat honom fullt ut.
Jag har förklarat att han är en del av mitt liv, jag behöver honom. Men jag kan förstå att han inte accepterar honom, för när vi umgås så flirtas det.
Min vän bjuder in oss båda, Mr tackar nej, och det ger eld på brasan på något vis - då tycker min vän att det är ännu roligare att flirta och vara mån om mig.
Han är sådan - det är hans sätt.
Men jag förstår att det skapar osäkerhet hos Mr.
Dessa två herrar drar inte jämnt - och jag behöver dom båda, på varsitt sätt.
Det bästa är helt klart att umgås med dom på varsitt håll.
Efter någon öl planeras det gemensamma fester och höga vilda planer men innan festen kommer igång så tuppar dom in reviret - MIG.
Det blir stelt och osäkert och blickar känns som is.

Min vän har haft sina chanser kan jag tycka. Han behövde himlastormande kärlek och passion från dag 1. Han behövde någon han kunde få vara lite extra manlig inför.
Han behövde någon han kunde stå över - han valde att fortsätta sin jakt.

Jag fann Mr.
Men jag behöver dom båda...

November är här med sitt rusk och hösten övergår till vinter så sakteliga.
Jag laddar för advent och jul, den första riktiga i mitt hem.
Med det kommer också en vilja att summera och lägga bakom mig.
Sommaren 2014 var verkligen min.
Nyss i duschen spelades Love Life, den franska versionen som verkligen symboliserat och förknippats med min sommar. Den spelades om och om och jag kastades tillbaka till långa ljusa nätter, Irish Coffe i massor, spel, havsturer, picknickar, spontana fester och massor av rosé. Jag tog igen så otroligt mycket sommaren 2014 och jag fick faktiskt vänner för livet.
När jag hade min fest här om veckan sa mina föräldrar att jag hade så många fina vänner, och ja, så är det.
Jag har verkligen fått några riktigt fina vänner och det är jag sååå tacksam över.
Jag och Mr träffades i slutet av sommaren och ganska ofta när vi ser varandra djupt i ögonen och kysser varandra så där innerligt - utan ord, där blicken säger så mycket innan läpparna möter varandra, så brukar jag tacka för en fantastisk sommar.
Han säger att vi ju haft en fantastisk höst också och att vi har massor av fint att se fram emot.
Och även hösten var fin. Middagar, fester, nya bekantskaper, att bli presenterad för andras vänner.

Nu ser vi fram emot en Stockholmsweekend inom kort.
Det finns så mycket fint att se fram emot...
På så många olika plan.
Jag har börjat drömma om framtiden igen, även i sömnens drömmar.
Det är så tydligt att drömmarna har något att säga mig...

2014 - bring it on!
Du levererar verkligen!

En helt underbar morgon går mot sitt slut...

I början när jag och Mr träffades så var det något som inte kändes bra. Det var en känsla som jag inte kunde klä i ord. Men den fanns där. Den stressade mig och gjorde mig frustrerad eftersom jag inte visste VAD som kändes konstigt och VARFÖR.
Jag försökte vara både observant på den känslan och försökte också att ignorera eftersom det säkert var något jag hade förstorat upp och tolkat fel.

Veckorna gick och blev till månader.
Nu finns inte längre den känslan...
Men nu vet jag var det var för känsla förr, som kändes fel.
Närheten. Här har jag en hangup.
Jag krävde mycket närhet men det kändes ändå inte bra. Jag hörde inte hemma hos honom. När jag låg på hans bröst så kändes det som om det var hos vem som helst eller om jag gjorde det bara för att det förväntades av mig.

Nu är det helt annat. Armen åker ofta ut och han ber mig krypa upp hos honom. Han lägger ofta sin hand på mig och det är ofta en hand sticker ut när vi går på stan. Vi två!
Nu känns det helt självklart, som att det är just Honom jag vill ligga nära, inget substitut för någon annan.
Det är Hans hand jag vill ha i min på stadens alla gator.

Jag tror att den känslan beror på att vi båda jobbat på att släppa in samtidigt som vi varit lyhörda mot varandra och oss själva. En del har skrämt oss båda, men vi har fortsatt ändå, fortsatt framåt.
Det var inte svaga knän och kärlek vid första ögonkastet... men nu är det något riktigt fint och värdefullt och det är just Honom jag blir varm i tanken av i kväll då vi är på skilda håll för kvällen....

Det är inte avslutat mellan oss.
Det skapar tårar och ledsna känslor hos mig varje gång jag påminns om
honom. Försöker tränga bort tanken så ofta det går, men eftersom redovisningen av försäljningen på det gemensamma huset inte är klart, så blir jag ibland tvungen till påminnelse.

Då händer något med kroppen. Jag minns, kroppen minns kroppen, sveket, känslorna, hoppet, lusten och viljan. Det gör smärtsamt ont just då.
Just nu pågår det mycket med husets försäljning, det sista som vi har.
Eller vi och vi. Jag har gjort min del, men han har inte deklararerat sin del och nu önskar han att jag ska dela med mig av mina uppgifter så att det löses plätt lätt.
Och en påminnelse från hans redovisningskonsult "det vore väl skönt med ett avslut för er båda"

Jo jävlar ja, ett avslut, något jag ville ha i vår och som jag trodde att två vuxna skulle klara av. Men då struntade han i det och nu ska det alltså vara skönt med ett avslut... Jo hej å hå...

Det känns som en never ending story, och jag märker att jag behöver extra tid för mig själv när det blir så här.
Ikväll ska vi ses, laga lite mat och sitta i soffan tillsammans.
Önskemat? Jepp, Mr önskade broccoligratäng.
Jag längtar, men innan dess ska jag åka hemåt, bädda ner mig och bara vara snörvlandes och nysandes...

Vi har nyss kommit hem från en härlig lördag på språng, diverse ärenden i olika affärer runt stan och mer därtill.
Efter gårdagens urmysiga avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket så var jag lite härligt mosig när det var dags för morgon. Blev serverad frukost på sängen och en dubbelTreo. Behövdes!

Nu är vi hemkomna och ska förbereda lite kvällsmys.
Jag är bortkörd ur köket eftersom guaccamolen tydligen är hemlig.
Därefter ska han baka en kaka till min mormor som han redan har lyckats fånga genom att träffa henne en enda gång.

Vi har det såååå mysigt tillsammans och uppskattar samma saker, värdesätter och ser på det lilla extra med samma ögon.

Att känna sig omhändertagen och sedd, få känna att någon annan växeldrar för en stund är guld värt för mig, något jag saknat.
Att inte bara allt hänger på mig, att någon annan också är fullt kapabel att ta ansvar och göra saker.
Jag blir ofta påmind om att "men du, jag är faktiskt 40 år fyllda, så jag klarar det där"
Underbara känsla!

Vi har en härlig lördag tillsammans efter en fantastisk fredag som vi hade tillsammans igår.

Stort tack till er alla som svarade på mitt förra inlägg. Ni berikar och twistar mina tankar - tack!

Jag är en riktigt höstmänniska som älskar allt det klara i luften, alla färger i naturen, det mer långsamma tempot i växtriket. Det lugnar ner sig...
Ikväll vräker regnet ner med kraftig vind. Det smattrar mot rutorna och känns att det är hösten som övergår mot vintern snart.

Jag älskar allt det här!
Men samtidigt så fylls mina ögon av tårar av tacksamhet hur bra jag ändå trivs i mitt liv, mitt nya liv.
I fjol minns jag knappt något av hösten. Den var en enda stor transportsträcka mot att flytta, något jag knappast såg fram emot. Folk hejade på och lovade att allt skulle bli såååååå bra sååå.
På min nya adress dit jag hade börjat åka med möbler och kartonger frågade folk om VI hade barn, var VI hade bott tidigare, om VI kände till området.
Jag skämdes. Här skulle JAG bo, just bara JAG. Inga barn, inget vi. Bara JAG.
Jag såg ett ganska tomt och innehållslöst liv framför mig. Kände ingen vidare livslust. Projektet "skaffa sig ett nytt liv" kändes för stort att greppa där och då.
Jag visste nog innerst inne att det skulle bli bra, men det kändes sååå långt bort.
Idag skäms jag inte alls för att det är JAG som bor här. Jag står rakryggad och stolt i MITT egna hem.
Möjligen undrar några hur hon kan bo där själv på den adressen i sådana kvarter. Jag kan, och jag gör det.
Med största ödmjukhet och tacksamhet att jag haft de möjligheterna.

Idag när jag gick ner för att hämta glödlampa att byta ut så fastnade jag i skjutdörrarna av spegelglas. Jag kom nära mina ögon. Mina vackra ögon. Det var länge sedan sist. Vad såg jag?
Jag såg en glimt, livslust och ett lugn.
Jag lever mitt liv. Knappast plättlätt,
det är sömnlöst vissa nätter pga arbetet, men även där känns det som att det vände i början av veckan.
Men jag är oändligt tacksam över det jag och Mr har.

Ikväll var det bio - så enkelt, så avslappnat, så välbehövligt.
Skratt, värme och en sprakande natur utanför biosalongen. Vi kysste varandra hejdå och jag åkte hemåt. Imorgon träffas vi igen för att spendera hela helgen tillsammans.
Vi längtar båda två...

Väl hemma är det också njutning.
Njutning av ensamhet och det faktum att jag kan få hämta andan lite och vara i det som är mitt för en stund.
Älskade höst - du levererar!