Brevet från Skatteverket som tvingar mig att åter rodda i det som var gemensamt. Jag hade hoppats på att slippa, men det var väl naivt att tro.
Nu måste jag ta fram gamla kontoutdrag och styrka vad som betalts av mig, och vilka kontorshavare som fanns.
Så jävla (förlåt) irriterande när man skulle kunna bete sig om vuxna människor, sitta ner, ta en dialog, lägga upp hur deklarationen av husförsäljningen ska göras. Men nej då, vi blundar lite till, och lite till...

Dagar och stunder som dessa hatar jag honom något helt enormt. Jag avskyr tanken på att han köpte blommor till henne månader innan vi separerade. Jag avskyr tanken på att hon lagt upp på fb att hon har en relation med honom 1,5 månad innan han öppnar käften - som han ändå inte hade tänkt göra.
Han tänkte bara sticka, dra, aldrig mer komma tillbaka. Låta allt bero.

Bitter? Ja, idag är jag riktigt bitter och ledsen. Och det är inte så himlens lätt att tro gott om någon när den man älskade bara stack. Tilliten har verkligen fått sig en rejäl törn och det känns sorgligt, för även om jag lever framåt - så påverkar detta faktiskt det liv jag lever här och nu.
Och i ärlighetens namn vet jag inte om jag ska vara tacksam över att ibland bli genomskådad när någon bestämt med vänligt säger åt mig att han kommer finnas kvar, att han inte ska försvinna från jorden. Ja, om jag ska vara tacksam eller om jag ska gråta när det uteblir en morgonhälsning för första gången och jag direkt har signalerat till mina hjärnspöken att han också bara kommer sticka, bara dra sig undan. När det sedan kommer, 4 timmar senare än vanligt har jag redan målat upp scenariot och insett att vi aldrig mer kommer att ses.
Förbannade jävla människa, som jag älskade högt och lågt, som jag gav så stora delar av mig själv till. Ser du inte vad du gjort med mig. De flesta stunder är jag glad att du gett mig möjligheten att leva ett annat bättre liv, även om jag tycker att sättet det gjorde på var grisigt och vidrigt för att uttrycka det milt, och jag kommer aldrig förlåta dig för just det. Men det finns stunder då jag är ledsen och känner en bottenlös besvikelse, den stunden är idag...

Idag kom ordet "hjärtat".
Jag stelnade till när det flög genom telefonluren. Oj, vad sa han egentligen?!
Jo, han sa det - "men hjärtat"

Det var lite komiskt kring att det kom just idag, just ikväll. Jag hade varit hemma hos honom en snabbis. Alla miljoner hjärnspöken som finns i mitt inre spelar verkligen på högsta volym just nu. Vem tog på vem först? Vill han kyssa mig om jag bara omfamnar honom när jag ska gå? Kommer han lägga handen på mig om jag lägger mig tillräckligt nära?
Så håller jag på, mina inre hjärnspöken går en kamp.
Mitt bekräftelsebehov utlöst av ett svek och med en ryggsäck där en pappa inte funnits med under uppväxten.

I bilen rinner tårarna, känner inte att han var så mysig som jag hade behövt ikväll. Han var ju den han var. Och hur mysig han än hade varit och hur mycket bekräftelse jag än fått, så hade det ändå inte räckt för att ta bort känslan jag hade ikväll.
Det är verkligen inte lätt att umgås med mig och mina hjärnspöken.
Min psykolog hävdar bestämt att det handlar om att jag inte litar på någon, att jag testar och kollar av för att minimera riskerna att bli sviken och lämnad. Och hon har så rätt.

Väl hemma ringer jag och säger god natt. Han kommenterade att det var trevligt att jag kom förbi så att han fick sitta i soffan och titta på fotboll och kramas lite.
Tyckte han att vi kramades? Och jag som ville ha ännu mer och som kände att han inte visade något större intresse. Men det gjorde han tydligen. Han tyckte att vi hade haft det jättemysigt.
Och så kom det..."hjärtat"

Det skrämmer samtidigt som det värmer och lindar mitt hjärta med mjukaste bomull och gör att jag känner mig lugn - för en stund.

Att umgås med en som blivit sviken är långt i från lätt och även gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att umgås med någon som levt ensam länge och som inte behövt tänka på någon annan på mycket mycket länge.
Men vi jobbar på det, vi är medvetna om våra svagheter.
Och jag gör verkligen allt jag kan för att våga lita på hans ord, för senast ikväll genomskådade han mig och sa att han kommer inte försvinna, han kommer finnas här när jag så ivrigt räknade dagarna vi inte kommer kunna träffas på.
Våga lita på... att det ska vara så svårt...

Han jag träffar nu är så självklar, så rak - så enkel.
Efter en hel dag med nackspärr så tvingade han ner mig i badkaret och gav mig den djupaste av massage man kan få. Underbart för nacke och skuldra...
Han överraskade mig med att sova över här i natt.

Jag njuter så av att Han är starkare än mig, tar hand om mig.
Jag njuter, och det räcker för mig nu.
Jag kämpar med mina hjärnspöken och utmanar mig själv. Tilltron får verkligen kämpa...

Nu kommer han snart upp från duschen...

I veckan var det dags för min fjärde EMDR-behandling efter månader av uppehåll. Skönt att fortsätta den tunga resan framåt.

Men det var annorlunda i torsdag. Jag fick inte fram någon negativ tanke som jag kunde jobba vidare på. Det gick bara inte. Jag blev stressad för att jag bara blickade framåt. Tankarna går ju inte att styra eller påverka - men de som kom var bara goda, fulla av framtidshopp och lugn.
Främst lugn. Känslan av att ha landat, jag är här nu - jag lever mitt liv nu. Mitt egna liv.

Lite halvkaxig konstaterade jag glatt att det inte skulle bli tunga dygn med jobbiga drömmar eftersom vi bara pratat framtidstro och lugn.
Men oj så fel jag hade.
Jag drömmer, jag drömmer och jag är trött. Men det är en stor skillnad av drömma om otrogna svin som sviker och att drömma om mystiska män som försöker komma in i mitt liv fastän jag sitter lugnt i mitt hus och säger med sansad röst "jag lever mitt liv nu och jag trivs så gott med det".

Det är fantastiskt vad den här terapiformen jobbar med hjärnan.

Jag har som sagt sovit oroligt och drömt tokigt de senaste dygnen samtidigt som jag jobbat med mitt egna beteende i förhållande till Honom. Jag har utmanat mig själv att våga lita på hans ord och handlingar.
Så jag är trött när jag nu ligger här i min säng och ser fram emot att sova för att få ordning på tankar och känslor.

Knappa tre timmar kvar på sommaren - min bästa någonsin.
Kom igen hösten, fortsätt utmana mig. Jag är så redo och nyfiken på livet...

Så har det gått ett år. Ett år sedan hemmet var tomt och aldrig mer skulle fyllas av familjelycka, liv och rörelse. De sista veckorna i huset var vidriga. När jag tänker tillbaka på hösten i fjol så minns jag väldigt lite. Jag kan däremot minnas känslan starkare än någonsin - förtvivlan.

Jag kan inte minnas ljusen i hemmet...

Jag kan inte minnas den klara luften...

Jag kan inte minnas naturens färgskiftningar...

Jag kan inte minnas att jag gjorde höstfint i krukorna på bron...

Jag minns inga kräftor...

Det är dagar kvar på den sista sommarmånaden augusti. Sommaren kan läggas till handlingarna, den bästa sommaren ever. Jag går nu mot att även ta en revanch på hösten detta år. Kura, mysa och njuta av tillvaron.

Jag erkänner att jag tjuvstartat, och det går strålande...

Jag tänder ljus i varje vrå hemma...

Jag känner den klara luften där jag kliver ut på bron hemma...

Jag ser bär och att naturen börjar dra ner på takten...

Jag funderar vad det ska vara i krukorna på bron...

Jag har ätit kräftor och fler ska det bli...

Livets kaos har lagt sig. Och det är en ljuvlig känsla. Nya bekantskaper kommer till, vänskap utvecklas, men djup, innerlig, gammal och äkta vänskap prövas också - nu när livet ser annorlunda ut.

Och så Han. Vi som träffas fortfarande. Källan till att jag och min bästa vän i timmar gråtit och vridigt på vår vänskap, då jag "undanhöll" att jag träffade någon. Inte för att undanhålla, utan att för en gångsskull inte analysera sönder varje sms och ord. Jag bestämde mig för att resan ska få ske, jag ska försöka att luta mig tillbaka och bara hoppa på. Det blev fel. Hon blev sårad. Min avsikt var knappast att frysa ute eller undanhålla. Mitt motiv var att försöka att inte förstöra det här.

För ryggsäcken finns där. Det är inte lätt. Sexlivet och bekräftelsebehovet är helt paj. Jag jobbar på det, vi är två som är medvetna om det, och jag är så tacksam att han är stark och säger att jag måste jobba på det. Och jobba gör jag.

När frågan många gånger kommer upp när man träffas - vad är viktigast för dig i en relation, har mitt svar alltid varit enkelt. Någon som är lite starkare än mig, någon som kan växeldra när jag behöver, någon som är stark och står stabilt i ett eget liv.

Det är Han.

Vi har gjort vår första vurpa, vår första frontalkrock där våra rädslor tog vid och våra tidigare ryggsäckar skrämde oss. Han bad om ett andrum, en tystnad, en möjlighet att fundera och reflektera.

Jag å min sida var livrädd att han liksom många andra gjort, skulle sticka och dra, aldrig mer få ses.

Jag gjorde klart för honom att om vår resa slutar där och då, så vill jag inte höra ett ord av honom mer. Men om vi skulle försöka igen, fortsätta lära känna varandra, fortsätta resan som hitills varit så fin och värdig, då ville jag mötas av den största av alla bamsekramar när han kom hem efter sin resa.

Och jag fick den största av alla bamsekramar i måndags, en nystart - i ett lugnare tempo.

Han har bett mig att inte bli rädd om han behöver andrum under resans fortgång.

Jag har bett honom att inte bli rädd eftersom jag blivit otroligt fysisk och bekräftelsesökande. Knappast något som jag är bekväm i.

Vi fortsätter vår resa, två personer som till vardags jobbar med ett coachande förhållningssätt till vårt yrke. Det blir många öppna frågor kan jag säga...

Men resan pågår, i mitt egna liv, i mitt hus, med nya vänner, gamla vänner, vänskap som utvecklas, nya bekantskaper och nya värderingar.

Sammantaget har jag aldrig mått så bra som nu...

Ligger och vilar efter ett migränbesök.
Gjorde något jag kanske inte skulle gjort? Läser tillbaka i bloggen från november. Det knyter sig i magen. Hur stod jag ut? Hur tog jag mig igenom flytten helt själv? Hur kunde jag ens beta av dag för dag när smärtan var så hemsk?

Är det något man ska komma ihåg så är det att när man själv inte varit med och påverkat en separation så blir det värre. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Inga bråk, ingenting. Mina känslor för honom var ju inte borta och försvann inte heller per automatik när han försvann. Det var nog det allra jobbigaste, att fortfarande ha känslor kvar.
Det var jobbigt när vi sågs och han satte sig i bilen och åkte hem.

Vänner peppade och sa att jag kommer vara den vinnande, en dag. Den där dagen trodde jag aldrig skulle komma när jag krälade där på botten. Fast i mitt hem med alla minnen, drömmar och framtidsplaner som bara slitits i från mig.
Utan hem, utan något att hänga upp sitt fortsatta liv på.
Min mamma var guld för mig, bit för bit betade vi av allt. Packade ner.
Jag fick vara ensam när jag behövde - hon kom och sov över när jag behövde det.
Jag grät mycket.
Vi hade rätt mycket kontakt och nu när jag läser tillbaka i november så ser jag att jag trodde att våra band skulle klippas i och med husaffären. Så fel jag hade.

Vi har inte setts sedan i februari, men talats vid några gånger. Det slutar alltid på samma sätt. Skrik, bråk och panik. Och för mig, bottenlös sorg och smärta. Hur kunde han?

Länge länge tyckte jag synd om honom, som förstörde hela sitt liv.
Jag tycker nog fortfarande synd om honom faktiskt.
Jag lider enormt med Bonus som inte träffat sin pappa på hela sommaren.
Jag kan inte rädda, gå in och frälsa världen. Allt togs i från mig och jag får försöka hantera det så gott det går.

Våra band kommer nog inte att vara klippta. Jag bara väntar på den dagen Skatteverkets brev ligger i brevlådan och vi verkligen måste träffas kring husförsäljningen.
Han säger att han inte orkar träffa mig, för att han skäms.
Och jag och min sida känner faktiskt en oerhörd sorg över det, att han inte står upp, ser mig i ögonen och tar allt därifrån.

Med tiden bleknar alla sår. Ja så är det kanske. Nya cirklar kommer till, nya sidor av mig själv växer fram eller kanske snarare får ta mer plats.
Allt är inte bleknat ännu, det gör fortfarande ont så in i hela jävla helvete. Men jag rodde det i land, jag är fri i mitt egna liv och jag ser tillbaka ibland och får en klump i magen och ögonen vattnas och rinner. Men allt som oftast så blickar jag framåt... med en nyfikenhet som inte har några gränser alls...

Vi har några surdegar som jag skulle behöva beta av med honom. Det är ett stort ekonomiskt efterspel. Men jag orkar inte - för jag faller så djupt varje gång vi hörs. Smärtan och påminnelsen klarar jag inte av.
En sida av mig vill ringa honom varje dag och påminna om pengarna som inte kommer trots löften. Den andra mer kloka sidan av mig, orkar inte just nu och jag låter den segra.
Just nu måste livets njutning få ta den största platsen...

Jag sitter ombytt inför kvällen på ett av stans spa. Väntar på mitt sällskap innan vi avslutar en fin dag med en middag på restaurang.

Jag jobbar så in i tusan med att inte känna efter, att bara träna på att go with the flow. Jag känner ingenting... mest troligen en mekanism för att inte bli sårad igen. Jag trivs i hans sällskap och det om något borde få räcka för nu. Eller hur?
Väldigt få vet om att vi träffas och jag vill inte prata sönder något. Jag vill inte tänka sönder något heller.

De tidigare män jag träffat har jag verkligen känt mig knäsvag inför, det har pirrat och kittlats i magen. Det gör inte det nu och det skrämmer mig. Men jag trivs förbannat himlens bra i hans sällskap och sättet han talar till mig på, sättet han tar i mig... Åhhhh!

Luta dig tillbaka, go with the flow och låt livet fortsätta leverera...