Mr berättade att han skulle komma hem sent idag, han skulle uträtta ett ärende. Jag berättade att jag höll på att laga mat och berättade vad jag lagade.
Åååååh hördes det i telefonen.
Efter middagen åkte jag ner och tänkte överraska med en matlåda på dörrhandtaget.
Han hade redan kommit hem så överraskningen uteblev - men istället blev det ett stort stort pusskalas.

Det kan bara konstateras att det känns bättre och bättre för varje dag, och det pirrar i exakt hela mig.
Känslan är helt klart väldigt mycket starkare nu än i början då vi träffades.
Nu känns allt så självklart, enkelt och lugnt...

En fantastisk helg går mot sitt slut och vi har sagt hejdå till varandra.
Vi har varit på mysweekend i Stockholm. Ätit gott, druckit underbart, haft massor av tid för varandra, vandrat hand i hand genom staden. Leenden, skratt och fina stunder.

Men nu blev det bara tomt.
Vi är inte redo att flytta ihop, herregud vi har ju nyss träffats, men jag tycker att detta börjar bli jobbigt när helgerna är över.
Vi har det så bra på helgerna och allt är så fint, och så åker han.
Ja, så har väl de flesta det.
Orkar liksom inte ens dra några kloka ord om att längta och sakna och det fina i det.
Det känns bara tomt tomt tomt och jag har gråtit floder ikväll.

Kniven lades på hans strupe. Om inte deklarationen lämnades in så skulle han skönstaxeras med hiskeliga summor. Fantasisummor som han sa.
Det fick det att börja hända...
Vilja hämta kvitton...
Vilja få till en sammanställning...

Jag skulle kunna hämnas, jag har haft all möjlighet att göra det på så många plan. Men skulderna som finns till mig och min familj så skulle en konkurs vara enkel. Att göra hans liv till helvete.
Men återigen ordnar jag och fixar - och hamnar i tårar i rummet på jobbet.
Försöker förstå varifrån tårarna kommer. Jag vet exakt, att jag aldrig får uppskattning för det jag gjort.
Det har besparat honom flera hundra tusen och detta är inte första gången, men sista. Detta är sista gången men det gör inte mindre ont för det. Kanske ytterligare en besvikelse att jag aldrig får en chans att få igen något.
En obalans mellan ge och få...
Hoppet är det sista...
Ja, många tankar, många tårar.

Fan vad jag hatar att jag inte kommit längre än så här.
Min psykolog vill fortsätta med EMDR, men jag orkar inte må så dåligt som jag gjorde innan det vänder, för det blev bättre...
Nu har jag ett fantastiskt stöd i Mr och jag vet att jag skulle få förståelse och stöd, men samtidigt lite tabu. Att gråta över en annan man...
Inte över mannen i sig, utan över sveket. Saknar honom inte, men saknar det vi hade även om livet är rikare på så många plan nu.

Fan, jag hade inte tid att falla så här.
Men nu är det klart.

Ikväll kommer Mr och när jag kramar in mig i honom och bara är, så tar jag några extra andetag och konstaterar - tack att jag är på andra sidan och får uppleva det som sker just nu. Kärlek och värdighet...
Önskar att jag kunde säga att jag är ledsen eftersom det blev känslomässigt, men det går inte. Omgivningen tycker att jag ska ge igen, mest troligt för att de sett mitt lidande på nära håll.
Men nu är det klart - jag kommer inte kunna hämnas på något plan mer, någonsin.
Klart...

Ditt liv borde leka nu. Du borde vara lyckligare än lyckligast. Du fick det du ville, någon lättsam, glad i flaskan och som tog dagen som den kom - som dig. Du slapp ta ansvar för det praktiska som en separation faktiskt innebär.

Det var orden jag sa åt honom igår.
Svaret jag fick gjorde ont, på ett konstigt vis.
Inte lätt när man inte mår bra

Länge länge, önskade jag just att detta skulle ske. Att jag skulle slippa se honom lycklig, solbränd, fräsch och glimrande - så där rosaskimrande förälskad mot hela världen. Att se honom så var hemskt när jag stod där mitt i chockens faktum och ljuset i tunneln kändes långt långt borta.
Jag önskade då att verkligheten skulle komma i kapp honom, att han skulle få se en vacker dag.
Är det den vackra dagen nu?

Det gör ont att se att den man en gång älskat mår dåligt. Den man själv skulle kunna ta ner månen för.
Det gör också ont att erkänna för den andre att man älskat och trott att man betytt mer för någon än att man bara ignoreras.
Jag skulle kunna hämnas, men mottot nu är att bara försöka vända andra kinden till, se vilken utveckling jag gjort. Vilket härligt liv jag lever nu.

I natt var det tungt, tårarna behövde komma fram. Att inte kunna rädda, att inte vara värd något i hans ögon, vi som delade allt.
Det var tårkalas i sängen i natt. Så länge sedan sist.

Många är de stunder som jag stannar upp och känner ren och skär lycka över livet. Över mina vänner och mina nära och kära, över allt vi gör och har gjort och faktiskt också ska göra...
Bring it on - jag har väntat så länge på att få må så här...

... och inte bara avdramatiserat något så viktigt som barnfrågan, så känns det gott.
Ingen bebisverkstad som startar nu.
Inga garantier...
Inga datum...
Inga löften...
Men en massa förväntningar och en varm och mjuk känsla inom mig.
Någon av er skrev så klokt i en kommentar på mitt inlägg om barnfrågan att Mr säkert hade ställt in sitt liv på barnlöst och så dök jag upp och nu ser möjligheterna annorlunda ut. Stängda dörrar öppnas, och exakt så är det.
Små små steg...
Det är häftigt att bevittna andras resor.
Inom mig är jag varm och känner mig så trygg som jag aldrig kan minnas att jag någonsin känt mig...
Det är sant! Sanningshalten i det påståendet är extremt högt...

Jag är nyss hemkommen från en myskväll hos mina nyfunna vänner. Sedan ett drygt halvår har våra vägar korsats och jag har blivit en del i deras gäng.
Vi lagar middag tillsammans och spelar brädspel i kombination med Irish Coffe. Mys mitt i veckan, enkelt och väldigt uppskattat - alltid.
Ibland avslutar vi med en drink på krogen, ibland inte.

Ikväll var några trötta och inte riktigt uppladdade för en gamekväll.
Jag och min fina vän ( han jag nämnt tidigare) blev ensam kvar i ett par timmar och pratade djupt och innerligt.
Och så kom det.
Hur han beskrev mig.
Jag behåller det för mig själv, men ögonen var allt annat än torra och jag känner att det ligger massor av arbete, vilja och utveckling bakom den person han beskrev.
Jag blev stolt över mig själv, och blev ännu mer säker på vad som är viktigt för mig i livet.

Det var så skönt att sitta där i soffan, få prata, skratta, högt och lågt.
En kväll som boostar mig själv på ett djupare plan.

Älskade vänner - tack för att ni finns i mitt liv!

Vår underbara helg är slut. Helgerna har verkligen fått en helt annan innebörd just nu. 

Det är som att kliva in i en annan värld, för att kastas tillbaka till vardagen på söndagen då vi säger hejdå.

Det känns bättre och bättre för varje gång vi säger hejdå till varandra.

Det går liksom inte att dölja...

Idag sa vi hejdå till varandra då mina föräldrar gått härifrån från farsdagsmiddagen. Som alltid i kyssar och kramar, oändligt många och oändligt fina...

Då säger han att vi tar 5 minuter på soffan först.

Vi summerar helgen, tackar varandra och inte något innerligt jäkla flum då det ska tackas i parti och minut - utan tacksamhet från hela hjärtat.

Vi stämmer av hur veckan ska se ut för oss båda.

Fulla spjäll...

Han berättade att han skulle skynda sig hem och städa ur sovrummet...

Jag förstod inte...

Städa ur sovrummet?

Ja, så att det inte ska lukta, säger han.

Jag förstår ännu mindre, tänker fukt, mat eller vattenskada. Jag ser nog ut som ett frågetecken.

Ja, det luktar ju dig nu, och det klarar jag inte... säger han lugnt och sansat...

Slängpussar på uppfarten och löfte om att sakna och längta...

Det är inte lätt att skiljas åt, men det är faktiskt riktigt mysigt att vara varm i hjärtat...

... när någon ringer kvällen före premiärbortamatchen och berättar att han köpt tandborste och tjejshampoo som redan står framlagda på sin plats...
Allt för att jag ska slippa packa med mig så mycket när jag nu för första gången tillbringat natten hos Mr.
Sen att jag alltid har frisörschampoo men att han snappat upp Dove på min duschkräm, det kvittar. Tanken och handlingen räknas...
Det är kärlek det...