... när varje sms fylls med de där supertöntiga emojisarna, men som man helt plötsligt börjar tycka är lite mysiga eftersom hjärtarna finns i flera olika färger.

... när man går hand i hand och förmodligen ler från öra till öra, på Ikea.

... när man erkänner att man är lite nervös inför att få träffa den andres förälder.

... när man vandrar runt på en möbelaffär och "någon" erkänner - om "vi" någon gång ska ha det där, då ska "vi" ha det här.

... när någon stoppar en i förbifarten när man sätter sig i bilen och säger " vart ska du då? Trodde du att du kommer undan bamsekramen och alla pussar" - och så omfamnas man av någon man längtat efter hela dagen.

Jag tror att den känslan är kallas kärlek. Och äntligen kom det pirret till mig. Det tog ett bra tag för mig att känna det där Wow, men nu...

Det är tungt just nu. Känner mig less, trött, ledsen, besviken, orolig och uppgiven. När jag skrivit dessa tre meningar har jag blivit avbruten 3 gånger fastän jag sitter med min lunch.
Jag har världens roligaste arbete, jag får stimulans och utmaningar - men just nu känns det bara tungt och stressande.
Ansvaret känns stort och tungt och det är svårt att få med arbetsgruppen.
Jag släcker bränder men hinner inte tänka proaktivt.

Fastän ögonen bränner av tröttsamma yrkesmässiga tårar så finns han ju där. Han som i eftermiddag lovat att krama om mig lite extra ikväll.
Och jag längtar efter att få bli så omhändertagen som han verkligen får mig att känna. I stort och i smått...

Imorgon har jag en kombinerad inflyttnings- och livsfest. Livet ska firas helt enkelt - men de människor som betytt oerhört mycket för mig det gågna året. Gamla bekantskaper, familj och nya bekantskaper ska skåla med mig i mitt hem.
En stor milstolpe...

Men jag tjuvstartar ikväll, inväntades på Honom. Tre rätter är tillagade och en halvflaska champagne får inleda kvällen.
Var sak har sin tid och just nu tänker jag njuta av ljuva kyssar i hallen, dofter, smaker och stunder...

Kärlek är när någon säger "jag kommer ikväll efter kl 17. Jag ordnar mat, ger dig massage, närhet och ömhet för jag tror att det är det du behöver ikväll - och så tar jag med mig övernattningsväskan"

Ute öser regnet ner, hösten är här. Uppe väntar någon på mig medan jag duschar. En kväll i soffan...

Jag tror att det här är kärlek. Och jag tror att detta är handling, för ord är just bara ord...

Första mötet på 8 månader. Det fanns tårar kvar. Jag blir besviken på mig själv att jag inte bara kan lägga honom där han hör hemma. Men livsödet berör, gör mig ledsen.

När han sedan ska gå kramar vi om varandra hårt och jag viskar i hans öra den ständiga frågan - varför? Svaret även denna gång är: "det bara blev så"...

Jag känner mig otrogen fastän jag inte har några känslor kvar.
Störst av allt är besvikelsen att det trots att det gått ett år, faktiskt fortfarande gör ont. Mindre, ja visst - men det gör ändå ont.
Och det skär i hjärtat på mig när jag hör hur liv rasar samman, hur allt är kaos - nu när mitt egna liv visar sin finaste sida.

Det är många känslor i omlopp ikväll. Många tårar som jag kanske inte ska vara rädd att släppa ut.

Idag är en sådan dag då jag önskar att allt vore ogjort, att jag sluppit alla månader av tårar... Men utan tårarna och sveket hade jag inte suttit här...

Sista timmarna på franska rivieran, ett sydfrankrike som verkligen fastnat inom mig och något jag hoppas att jag kan återvända till under 2015.

Igår fyllde jag år. Det kändes lite ensamt att inte få äta tårta med nära och kära, och att bara få gratulationer via sms och Facebook.
Men vilken födelsedagsmiddag det blev, med mina nyfunna vänner. Det blev en minnesvärd kväll ändå...
Och så låg det ett paket på hotellrummet, något som Han ordnat...
Och jag hör på honom att det väntar något där hemma, eftersom hans morgondag är såååå hektisk innan jag ska hämtas på tåget...

När jag tänker på att jag imorgonkväll ska få ha honom i min säng, nakna kroppar som ger vika för lust och åtrå, så hoppar det till i magen och jag får en rysning i hela kroppen. Mest troligt ser man också mina mungipor som letar sig uppåt och att ögonen glimrar till. Bara det att jag skriver det nu, här på hotellstaden i Cannes syns säkert och då ska ni ju veta att det känns otroligt gott i kroppen att få längta...
För jag längtar... på riktigt.

Jag har varit i Cannes i tjänsten. Dagarna intensiva och det har inte lämnats många timmar till bokläsning, shopping eller strandhäng.
Men vi har nyttjat varje minut och jag har funnit två nya bekantskaper.
Att en kvinna varit singel länge och blev mamma vid 43 års ålder är extra inspirerande. Det ger mig hopp och känns bra.

Ikväll tar vi avsked av Cannes genom att avsluta ytterligare en kväll med mat och dryck i absolut världsklass.
Nu börjar förberedelserna för den fest som ska bli av i nästa veckan.
Då ska inflyttningsfesten bli av och livet ska firas. Jag längtar efter att få samla mina nära och kära och få skåla för livet i mitt alldeles egna hus. Att dessutom få stå där med någon bredvid min sida ska bli trevligt, minst sagt.

Jag tror att fördrinken är skriven - Kir Royal!

Jag befinner mig fortfarande i Cannes och njuter av varje minut.
Och varje kväll ringer jag det där samtalet, eller det är väl en sanning med modifikation eftersom det oftast är han som ringer...
Men ååååh jag är kär, jag längtar faktiskt efter honom även om jag njuter av vara här. Det bästa av två världar på något vis.
Min födelsedag närmar sig, och den kommer jag tyvärr att fira här. Men han försäger sig nästan om det som väntar där hemma. Man hör att han vill säga, men ska inte.

Det är nog bara att erkänna - I'm in love.

Jag har ätit Cerazette (minipiller) i 8 månader och alltså inte haft mens på 7 månader. Supersmidigt på alla vis.
Men det som inte var fullt lika smidigt är att jag tappat massor av hår och att vikten står still och kilona sitter stenhårt.

Om ett år vill jag dessutom påbörja processen att bli mamma på egen hand om det skulle bli så och då vill jag inte behöva vänta ett halvår på att få igång ägglossning.

Idag kom mensen efter att slutat för 3 veckor sedan. Redan efter en vecka fick jag ägglossning.
Ska bli skönt att få tillbaka mig själv.

När jag tog det beslutet att sluta så fick jag världens ångest eftersom jag knappast ville att det skulle bli något som satte käppar i vårt hjul vad gäller sexet. Träffade ju tidigare en man som var livrädd att göra mig gravid, inte ens kondom gjorde honom lugn och när jag sedan började med minipiller blev han inte mycket lugnare heller.
Men den här Herrn jag träffar nu, tycker att det är en självklarhet att jag ska göra det som jag mår bäst av och att vi självklart grejar det.

Jag välkomnar mensen med mensvärk och ob-förpackningar, men känner mig lättad att ta ett steg närmare mig själv. Märker redan nu att håret känns starkare och läkaren trodde att inom 4 månader så borde det vara en marknat förbättring.