Klockan har passerat halv två och jag ligger hemma hos Mr, där vi sover i natt eftersom det vankats julfest med Mr's jobb. Och respektive...
Så trevligt det var och såååå nervös jag var innan eftersom alla varit så nyfikna på vem Mr träffat.
Och tydligen talar han en hel del om mig på jobbet...

Och som jag blivit sedd ikväll. Pussad på, presenterad för. Ja, han kan min Mr. Mr är ju chef på sitt jobb så han hade en formell roll under festen men han såg ändå till att jag hade det bra och fick tillräckligt med uppmärksamhet. Han var så stolt över mig och det gjorde mig så varm i hjärtat, för åååå vad jag är stolt över honom - den trygga och stabila person som han är.
Två starka personer, två viljor, två liv - men ett fantastiskt sätt att kommunicera med varandra har vi.

Jag är så glad att jag gav honom tid där i augusti och lät honom få tid och utrymme.
Idag har vi något såååå fint och jag känner mig på att vi kommer att få något ännu finare en vacker dag.
Jag är värd det här...

På fb är alla statusuppdateringar ärligt uppriktiga - jag är lycklig just nu.
Jag har fått lära mig vad som får mig att må bra och vad jag vill ha i ett förhållande.
Allt borde vara frid och fröjd och det är det. Jag längtar som en tok till julen och ser med spänning fram emot allt vi gör tillsammans.
Jag känner att jag lever livet fullt ut...

Men så kommer det över mig ibland.
Taggen i hjärtat, sveket och sorgen.
Jag försöker leva här och nu, glädjas åt allt det fina som jag har och som Mr och jag nu går igenom.
Därför blir jag så arg, att den där taggen inte kan lämna mig, försvinna och aldrig mer komma tillbaka...
Jag är glad och lycklig så snälla dra inte ner mig genom att sticka in den där taggen och få mig att bli påmind om smärtan och sveket.

Men det är väl just detta som kallas process...
Det sägs att sorg tar 3 år att blekna och så kanske det är...

Nu ska jag krypa upp i soffan hos Mr med en kopp glögg och bara vara... och bli pussad på.

Vi har hittills umgåtts på helgerna, och någon strödag i veckan. Under vardagarna har Mr ett intensivt jobb som han är hängiven och en rik fritid. Vi har helt enkelt haft kvalitetstid.
Jag å min sida har ju en del saker att göra under veckorna, plocka och handla för att kunna ägna helgerna åt kvalitetstid med varandra.

I början av vår relation klargjorde Mr där i mitten av augusti att han behövde tid, och just därför har jag legat lågt och kanske inte alltid uttryckt mina behov av att utöka tiden eller att få besked i var vi står.
Jag har väl heller inte känt att jag behövt haft honom upp o mig. Jag har njutit rätt gott av ensamtid och att få guldkant tillsammans.

Nu är det söndagkväll och bredvid mig ligger han. Jag har tillbringat en timme i tvättstugan medan han glatt packade in i diskmaskinen och sedan kollade på sporten.
Vi pratar logistik inför morgondagen med vetskapen att vi får några vardagsdagar tillsammans.
Jag känner mig obekväm som plötsligt blir trött och vill krypa ner i min säng.
Han kysser mig ömt och säger att jag inte ska tänka så - vi kommer få uppleva massor av nya saker nu när vi börjar få av varandras vardag också.

Jag är så glad och tacksam över att det helt och hållet är på hans intiativ, och att han fått hålla i taktpinnen.
Det här känns bara bättre och bättre...

I takt med att tvättmaskinerna går oftare, matkassarna fler, toapappret som snabbare tar slut och tvättkorgen mer innehållsrik så kände jag att jag verkligen borde ta tag i den där asken som ligger längst ner i mitt skåp.

Våra förlovningsringar.
En dyr och exklusiv historia som bara ligger där.

Idag besökte jag en guldsmed för art kolla.
Våra ringar var otroligt massiva och jag får förvisso många gram för dem, men eftersom mina ringar var tre till antalet som satt ihop som en och innehåller stenar - så blir det ändå bara 10% av priset som betalades.

Fick tips av en butik att besöka grannstaden där det finns en mycket duktig guldsmed som designar nya och jag fick ett uppslag på hur jag skulle vilja ha ringen.
För nu blir det så - jag gör om våra ringar och gör en stor blaffig ring till mig.
Så blir det...
Och ångrar jag mig och känner att det påminner för mycket om det vi hade, så kan jag alltid sälja det sedan. Jag får ju ändå ingenting för varumärket.
Men till dess drömmer jag om något fint på höger långfinger...

I morse slog det mig, med en kram i tårar - att det är just därför jag älskar honom så.
Han observerar direkt när något är fel. Jag är väl inte direkt supertydig när jag känner mig lite ledsen, och vill gärna att han själv ska inse - vilket ju är helfel men också typiskt kvinnligt tänker jag.
När jag då svarar "det är inget" fastän jag snörvlar och har tårfyllda ögon så rycker han tag i mig, möter min blick och säger att han visst ser att det är något.
Jag säger att problemet är mitt, det är jag som blir ledsen när vi pratar missfall, cellförändringar, familjelycka, ultraljud, Cytotec och allt det där.
Det är också då han säger åt mig att han vill lära sig att göra rätt, han vill kliva ur sin fyrkantiga bubbla som han levt i så länge, utan att behöva ta hänsyn över någon annan.

Jag tycker det är så otroligt fint att säga så, att erkänna att man vill lära sig, att man är intresserad av andras behov och reaktioner. För det är så himlens lätt att bara fortsätta att tro att mitt egna spår är det bästa och mest rätta.
Imorse tackade han mig särskilt för att jag utmanar honom, att jag inte är någon person som accepterar allt utan att faktiskt ha en egen åsikt.
Och så har jag blivit.
Nu om någonsin har jag insett att min åsikt också har en betydelse - faktiskt den allra största betydelsen i mitt liv.

Jag är så innerligt tacksam att det bredvid mig ikväll ska sitta en stabil och seriös Mr, som är starkare än mig själv och som orkar när jag inte alltid orkar.

Tacksam var ordet...

Jag har helt klart behövt hela 2014 till att - ja, vad ska jag säga? Landa? Uttjatat ord? Leka? Hitta mig själv?

Jag har i allafall utnyttjat 2014 ut i varje hörn till att lära känna mig själv och kommit väldigt nära den jag tror mig vara. Huset blev klart, jag fick ro, jag kunde läka. Jag har partajat nätterna igenom större delen av sommaren, träffat underbara människor, utvidgat min vänskapskrets, funnit nya sidor hos mig själv och andra.

Och träffat Mr så klart. 

Moget, stabilt, ärligt, värdigt, ömsint, ömsesidigt... och bara så mjukt och skönt.

Under 2014 var min barnlängtan som bortblåst. Förmodligen en överlevnadsstrategi, annars hade jag gått under. Vi som var så nära så nära och så rycktes allt i från mig.

All fokus lades på att få tillbaka livet igen, att kunna le naturligt, att kunna vara i tillvaron med sig själv.

Men nu... börjar den komma tillbaka. Rätt rejält om jag ska vara ärlig. 

Som jag tidigare skrivit så har jag en egen plan om Mr skulle backa och få kalla fötter. Än så länge är han med på noterna. Han vet om min plan och mitt mission här i livet. Jag vill väldigt gärna få bli mamma och få uppleva den villkorslösa kärleken som ett föräldraskap ändå är.

Vi pratar framtid, eller han pratar framtid rättare sagt och han vet om min framtidsönskan. Däremot öppnar vi bit för bit, och det känns spännande och pirrigt, och väldigt väldigt värdigt. Även han har rätt till sin resa. 

När jag tänker på min barnlängtan så blir jag varm i hjärtat. Från att tidgare bara gråtit så fort jag tänkt på den, så känner jag en enorm värme, och en mycket stor portion lugn när jag tänker på den.

Men sedan kommer det... alla missfall, alla ägglossningstester, alla graviditetstester, alla symptom, alla undersökningar - och all den psykiska stress som ett öppnande av bebisfabriken faktiskt innebär.

Då försvinner lite av värmen och lugnet om jag ska vara ärlig.

Men det här är ju verkligheten, och jag vill gärna förhålla mig till den, utan att ätas upp av den.

Jag har fått in en fot hos en väldigt bra läkarkontakt som jag kommer kunna få som stöd under hela min graviditet. Hon vill ha min journal från sjukhuset och jag skulle kunna ringa henne vilken dag som helst och få tid när som, det kommer kunna bli VUL i tid och otid. Jag är oändligt tacksam för den kontakten.

Jag skulle vilja ringa henne imorgon, få en ordentlig undersökning, prata immunförsvar, prata blodförtunnande medicin, prata folsyra, prata om varför mina graviditeter alltid lägger sig vid äggledarmynningen.

Jag vill ha kontroll på läget, ligga steget framför, kunna ha kontroll över något man egentligen inte kan ha kontroll över?

Och så kommer värmen och lugnet, bara låta det ske... 

Men tänk om ett missfall går att undvika?

Tankarna är många, känslorna blandade.

Det spretar rätt bra i skallen på fröken just nu.

Sen ska man ju komma ihåg, vi är två om det här, eller vi ska bli två om det här kanske man ska säga, för vi är inte där än. Och... harkel harkel, det finns lite att lära hos Mr.

I lördags tog jag lektion 1.0 - att kvinnan kan bli gravid ett par dagar varje månad, inte hela månaden. Och att ägglossningen normalt är 14 dagar in på cykeln och inte i samband med mens.

Vi stannade där för denna gång. Det fick liksom räcka... 

Märkte att det var lite haltande kunskaper när han berättade att han umgåtts med en kvinna som haft järnspiral. 

Föga troligt sa jag, men hon kan ha haft en kopparspiral. 

Vi nöjde oss med den kvinnliga biologin där och då, och vi kommer förhoppningsvis få möjlighet att återkomma i ämnet...

Så kom äntligen den första adventshelgen och huset fick smyckas för första gången.
Julmusik, blommor och dofter.
Och med Mr så klart...
Tacksamheten till livet är total...

Jag har slutat med mina minipiller sedan någon månad. Tappade extremt mycket hår av Cerazette och mådde inte prima. Visst, superskönt att slippa mensen - och smidigt när man ville skydda sig mot graviditet.

Oj, det där lät konstigt... men ni fattar.

Jag är alltså helt utan preventivmedel nu och mår mycket bättre. Efter 4 veckor märktes stor skillnad på håret och hos senaste besöket hos frisören var lyckan total då hon nämnde att det var mycket småhår på utväxt. Jippie!

Jag målade upp mitt beslut att sluta med p-piller som ett stort stort problem, ett problem som man inte skulle kunna diskutera eller resonera kring. Jag var helt hundra att vi hade haft sex för sista gången.

Men så var inte fallet, från första tåren då jag tog beslutet - så stöttar han mig till 110 %.

Utöver att jag mår bättre, så ingår det också i min plan att vara clean när bebisfabriken ska sättas igång.

Jag har ju min mentala plan, att bli mamma på egen hand. 

Det är ett tryggt kort, som jag lutat mig tillbaka på i sommar och som ändå gett mig en stor dos sinnesro.

När Mr och jag träffades så var han ganska tydlig med att han tyckte att han inte ville ha barn. Punkt.

Den mest barnkära person som finns, men också en av de få män jag träffat som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att dela ett föräldraskap med. Någon som är sund, som har kloka tankar och som skulle stötta mig genom något som troligt skulle bli en riskgraviditet pga mina missfall.

Jag har varit tydlig från dag 1 och är det fortfarande. Jag vill väldigt gärna få möjligheten att bli mamma...

Jag skrev ett blogginlägg för ett tag sedan om hur och när det är läge att ta upp den här frågan. Jag kände på mig att hans NEJ bottnade i rädslor, och att man förlikat sig vid tanken att mitt liv kommer förbli barnlöst och då vågar jag inte drömma om det heller.

Den stängda dörren öppnades allt mer, för att sedan tvärslås igen vid ett tillfälle i slutet av september, för att sedan öppnas, öppnas och stå på glänt.

Det har helt klart varit en process hos honom. Han som träffat äldre kvinnor som haft barn, han som själv passerat 40 år. Nu har hans vänner äldre barn. Någon har skaffat en sladdis, och lever livet.

Under dessa månader är jag oerhört stolt att jag inte förhandlat bort mig själv och accepterat hans NEJ.

Jag har stått upp för mig och känt efter och verkligen menat att jag vill verkligen få möjlighet att bli mamma en dag. Inte idag och kanske inte imorgon, men jag vill att den möjligheten ska finnas.

Processen har pågått, och mognat. Vår relation har pågått och fördjupats. Egentligen har vi nog inte tagit upp det mer än tidigare gånger, och vi har definitivt inte lovat varandra något, mer än att jag sett att han faktiskt öppnat upp för möjligheten att våga tänka på möjligheten att få bli pappa en dag.

Och i gårkväll, när vi hade sex, vårt fantasiska sex. Där jag äntligen lärt mig njuta, där jag verkligen är till max trygg och känner att jag får utlopp för mina behov. 

Då kom det... Jag vet inte vad jag ens tänkte med när jag kläckte ur mig mitt i sexet.

"Jag längtar till den dagen vi kan få våra orgasmer samtidigt, och känna dig i mig..."

Inte så smart fröken... Inte det bästa taktikdraget om man är lite rädd för det där med att bli pappa. Då kanske man inte ska ta upp en sådan sak just när man har sex. 

Men då kom det...

"Det kommer" sa han och jag kände hur mitt hjärta lindades i hundra varm av den mjukaste bomull som finnas, och mannen jag hade över mig log med hela ansiktet och vi kände båda en enorm värme.

Och jag somnade med ett leende på läpparna... för jag kände att det här var så innerligt menat.

Badrumshyllan består nu av två tandborstar, i duschen bor även hans duschgele och igår tog han med sig en extra mobilladdare så att han alltid skulle kunna ha en här.

Även ett par reservglasögon finns till hand här.

Det känns rätt gott att jag vara jag just nu, och jag tycker att jag är sååå värd att få uppleva den kärlek jag nu får uppleva.