Jag vill frysa ner mina ägg.

Jag hoppas att det skulle ge mig en ökad livskvalitet och känna ett lugn, att kunna vänta in Mr. Som det är nu känner jag bara en enorm stress kring att klockan tickar och om detta på något sätt kan göra mig lugnare och få mig att känna mig gladare så är det verkligen något som ska övervägas.

Om nu Mr ändå kommer fram till att han inte vill bli pappa, så vet han också var dörren är - och då är förvisso behandlingen med mina nedfrusna ägg bortkastad eftersom Sverige inte godkänner donerade spermier.

Då går jag vidare mot nästa steg - att bli mamma på egen hand.

Men det tar vi då, jag hoppas att det aldrig behöver bli verklighet.

Kanske finns det då en liten fördel av att ha gjort en IVF (ägguttag innan) för att man då vet dosen osv.

Jag väljer att tro att det här känns helt rätt.

Planen är inte att hinna innan sommaren, men under hösten, mellan alla tjänsteresor utomlands skulle jag vilja klämma in ett ägguttag.

Så det så!

Det känns pirrigt och stort, men helt rätt. Det här är det jag vill och det är något jag tar ansvar för - min stress kring mina ägg.

...och det är känslan över att bli tagen för givet.
Jag har alla mina spröt ute och känner direkt om det finns tendenser till det. Knappast rättvist mot Mr som absolut inte är självisk, som skulle släppa allt och göra allt för mig.
Men ibland drivs även han av sitt ego, sin självständiga sida, och väljer den enklaste vägen först där den egna vinningen är större.
Det är där jag blir ledsen, och inser att jag borde ta några omgångar till med EMDR, för att inte slussas tillbaka till en känsla där man ger och ger, och förlorar sig själv.

För övrigt tror jag att det närmar sig ett samtal på Fertilitetscentrum i Stockholm för att få mer info om att frysa ner sina ägg. En artikel i Amelia kändes väldigt bekräftande.
Kanske är det därför tisdagsmorgonen blev som den blev...

Nåväl, dags att torka tårarna och ta sig an en ny arbetsdag.

Vi har det helt underbart!

Jag känner mig lite ledsen. Och det stör mig.

Önskar att jag kunde få vara själv en stund.

Det här pajjar ju hela upplägget. Jag ska vara sprudlande glad och positiv till alla just nu.

Med ledsenheten och behovet av ensamhet och rekreation har ju inte med honom att göra.

Jag försöker inte prata om det hemma, för det stör mig.

Och det stör mig, känns olustigt. Att jag inte bara kan sopa under mattan. Låta det vara.

Försöker förstå varför det känns ledsamt, och tungt.

Samvetet, det där jävla samvetet. Önskar min familj en annan guldkant än att varje månad betala av på hans lån. Drömmer om en resa som hade känts så mycket lättare om jag hade fått igen mina pengar.

Nya månadsbudgetar görs, och där finns det spår av det gamla. Hur någon inte tar sitt ansvar och sitter i skiten.

Vi närmar oss datum som advokaten gett till mig för att ta ställning till om det blir stämning i tingsrätten eller om vi kan upprätta en avbetalningsplan. Det sista hade ju varit att föredra, för alla parter.

Kränkningarna i form av att han inte förstår saker och ting, tvivlar på sådant som förut varit självklart. Allt för att vinna tid. Tid - så många månader som jag har samvete för att han inte gör rätt för sig till mina föräldrar. Jag önskar dom all guldkant, att kunna unna sig saker, kanske kunna ge mig en slant till det vi drömmer om hos mig, ett fint bröllop.

Och så kommer tårarna... Det nya är så vackert och fint och jag är ledsen och trött.

Livet sprudlar och jag måste hitta en balans mellan att få lite andrum, för jag vill ju det här.

Jag vill ha alla hans grejer i mitt hus, jag vill prata semesterplaner, tradititioner, våra traditioner, nya och gamla.

Men just nu kväver det mig.

Försöker hitta stunder av andrum. Att få vara ledsen.

Det stör mig att jag ska vara ledsen mitt i allt det fina.

Så är det då bestämt, något tidigare än planerat - vi blir sambos på riktigt.

Lägenheten är såld, och den 1 maj flyttar Mr in till mig i mitt hus.

Vi båda bara ler och tittar på varandra när vi konstaterar att vi blir sambos!

Adressändring och uppsägningar har Mr nogsamt gjort - och med stolthet återberättat.

Det är stort för honom, och det glädjer mig, för då trivs han, då tvekar han inte.

Inte för att jag tvekar på mina egna känslor och beslut, men för mig är det inte lika stort, jag har haft min första gång av samboskap redan.

Mycket praktiskt har bockats av. Ekonomin och juridiken är genomgången. Som vanligt med tårar från min sida.

Jag blir arg på tårarna, som kommer utan förvarning när vi pratar ekonomi och juridik.

Till en början så flyttar han in och betalar delar av driftskostnaderna, huset är mitt och förblir mitt. Det känns gott i magen med den lösningen till en början.

Vi är båda av den uppfattningen att vi vill vara en familj och i en familj har man ett mål - att familjen ska ha det bra, man jobbar för det gemensamma. Just nu känns den här lösningen bra, att vi går in i samboskapet lite försiktigt.

Jag har sagt det förr och säger det igen, vi har det sååå underbart. Så lugnt och utan dramatik. Den dramatik vi avverkade i mars när vi avverkade det oundvikliga samtalet får räcka för ett tag.

Nu vet vi var vi har varandra och med det går vi in i ett samboliv.

Önskar att allt det gamla var borta, ute, både rent praktiskt men även ur känslorna och hjärtat. Men det är det inte, och det stressar mig, särskilt nu när vi blir ett på riktigt och mitt bagage är så pass tungt.

Påsken har varit fantastisk och snart väntar en herrgårdsweekend på tu man hand.

Familjekalendern pryder köksväggen och det gemensamma Icakortet används flitigt.

Älskade samboliv - jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva dig igen...

Jag har alltid försökt hålla Mr utanför mitt gamla liv, för hans skull, för vår skull och för att jag inte vill att han ska se mig så ledsen som jag oftast blir när jag tvingas till kontakt med min fd sambo.

Men nu blir det oundvikligt då vi blir sambos.
Bekräftelser från tingsrätt och Kronofogden ramlar in.
Varje gång jag ser dessa kuvert så tänker jag hur fan jag kunde hamna i det här? Bland lögner, skrik, bråk och inte en enda möjlighet till att föra en vettig dialog utan lögner.
Jag skäms för det liv jag levde.
Nu finns det möjlighet till ett helt annat liv. Nu är vi två som drar jämlikt, två som ser varandra, två som kommunicerar, det finns sparkonton och framtidsplaner.

Ändå har jag nyss vaknat upp efter en natt med en obehaglig dröm efter ett timlångs samtal igår då jag blev stormtokig. Han vägrade lämna igen min skoter, men nu när advokaten ligger på så låter det helt annat, till henne. Iiiiiinga probem - men när jag sedan kontaktar honom för att få hit skotern så vägrar han. Ta bort från Kronofogden så får du tillbaka den, låter det. Utpressning och hot, något jag borde vara van vid det här laget.
Men vänjer man sig någon vid något som känns så långt från det liv man lever?

Det nya flyttar in, framtidsplanerna tar form, ett gemensamt liv planeras. Men det gamla finns kvar och kan inte längre hållas ifrån honom.
Mr vet om allt, men jag vill inte att han ska se mig ledsen.
Och imorse vaknade jag upp ur drömmen, huset såldes, skulle rivas, jag hade ingenstans att bo. Paniken var ett faktum. Bygga nytt på samma plats och bo kvar?
Jag vaknar upp av en kyss och en påminnelse om hur älskad jag är för den jag är. För även när tårarna rinner av utmattning och av känslan att någon bara ignorerar och spelar oberörd inför hundratusentalskronor i skulder, så finns där handlingskraft och ett jävlar anamma. Det ska bli ett slut på det här. Två år har haft henne och i två år har han haft på sig att lösa sina skulder till mig och min familj.
En månad kvar av Tingsrättens anstånd, sedan måste jag bestämma mig om stämningsansökan ska bli verklighet.

Den frågan får jag ofta när det nu är ett faktum att vi ska bli sambos inte bara praktiskt utan också teoretiskt.
Känns det bra då?
Och varje gång dröjer mitt svar.
Inte för att jag är osäker över svaret, utan för hur jag ska formulera det.
Hela den här kärleksresan har ju kännetecknats av ett lugn, en respekt, en värdighet och en mognad.
Det har inte varit en himlasprakande passion som fått mig att tappa behärskningen och förnuft.
Jag har varit lugn och avslappnad hela den här resan. Trygg.
Visst har vi stunder av passion och kåthet för att uttrycka mig grovt, men i vårt vardagliga så känns tryggheten och samhörigheten så mycket större än den där känslan som finns när man kan spränga alla gränser med gnistorna som sprakar.

Förberedelserna pågår för fullt.
Imorgon träffar Mr mäklare inför försäljningen av sin lägenhet.
Det känns lugnt, bra och sååå fint.

Vardagen har knackat på för oss.
Vi delar vardagen och det är ju i den man ska trivas.
Sedan är det ju viktigt att se varandra även utanför vardagen också och det tror jag att vi får jobba på.
Och jag kommer sakna dejterna, det där pirret, den där osäkerheten, den där första tiden som man har som nyförälskad.

Så ja, det känns mer än bra.
Tänk att jag kom hit, att få ingå i en normal relation och det går inte en enda dag utan att jag är tacksam.
Tacksam också att det inte finns barn i bilden. Jag hade inte klarat någon annans barn just nu.

Så när jag hör bilen på uppfarten fylls jag av en värme som fyller hela mig och får mig att känna mig trygg och lugn.
Vi fann varandra, och nu kommer sambolivet och knackar på.
Många tankar och känslor för oss båda men då vi är otroligt duktiga på kommunikation så är vi båda övertygade om att vi kommer kunna ta oss igenom varje gupp på vår gemensamma resa.
Here we go...