Morgonens läkarbesök avklarat. Vår personkemi har klickat sedan första besöket i september.

Idag hade jag en tid bokad för att kolla upp min mens som lever ett eget liv sedan jag slutade med mina minipiller.
Som vanligt kom tårarna, så laddat.
Hon konstaterade under vårt samtal att jag inte skulle vara orolig. Mens som kommer tätare och tätare behöver inte betyda att äggreserven börjar tryta, ofta tvärt om, då har man gott om ägg.
Men hon skulle kolla med VUL också vilket vi gjorde. Hon tog god tid på sig och undersökte mig noga. Förklarade. Allt såg ut som det skulle - stor fin äggreserv som ligger där och en dominant fin äggblåsa som stämde bra överens med den tiden i cykeln jag befinner mig.
Slemhinnan var fin och allt såg så bra ut som det kunde. Livmodern var fin.
Jag har helt enkelt hamnat i en obalans och det ska avhjälpas med några kurer av Provera på cykeldag 15-24 i några månader, så trodde hon att kroppen skulle förstå galoppen.
Provera var milt och kanske inte skulle räcka - men vi börjar så och tar en förnyad kontakt i höst.
Hon trodde dock att det var stressrelaterat, att jag stressat upp mig så över detta som gjort denna rubbning.

Jag berättade om mina planer att frysa ner mina ägg och det avfärdade hon. Det fanns ingen anledning till oro och jag skulle lägga mina pengar på annat uttryckte hon det.
Jag känner mig verkligen trygg.

Nu kör vi så här några månader och så hoppades hon på att få träffa oss igen snart och då få planera en bebisverkstad tillsammans med mig och Mr.

Jag var själv på läkarbesöket idag. Jag hade sagt till Mr att jag fått en läkartid, vad det gällde men sedan har vi inte pratat om det.
Jag har varit orolig i min ensamhet och det kändes bra.
Sorgligt och bra på samma gång.
Han ville ju inte påbörja det nu, han var inte redo, då fick jag göra det själv.
Och det gjorde jag...

Det var nog ett år sedan vi sågs sist. Vi har varandra på Facebook, och jag vet inte om det är så ultimat att vi inte klippt banden helt. 

Några gånger har hans knäppa mamma ringt mig för att bestämma träff, då Bonus väldigt gärna vill träffa mig, men sedan inte dykt upp med honom på tid och plats vi bestämt. För att inte svara i telefonen och för att utbrista ett ååååååååååååh vad jag tycker synd om dig i telefonen. 

Min egna teori är att hon har svårt att acceptera att jag gått vidare, något hon inte gjort. Mitt liv har fyllts på med många nya saker och nya drömmar med nya planer tar sig plats. Hon gick aldrig vidare.

I många år var jag hennes rival, hon hejade aldrig på mig under 5 år.

När separationen var ett faktum kom hon med blommor och ville bli vän.

Jag visste inte hur jag ville ha Bonus i mitt nya liv. Jag har skickat julkort, det har uppskattats. Födelsedagar och julaftnar har jag medvetet undvikit, för att inte känna en press att det ska behöva göra det varje år, då det lätt skulle byggas upp förväntningar från hans sida.

Han känns så långt borta, och det känns både befriande och sorgligt. I mitt hjärta finns han nära. Jag tänker på honom dagligen, saknar inte längre, men tänker på honom. Jag pratar ofta om honom, med Mr. Han var en självklar del av mig. Och när jag tänker på honom, så tänker jag på glädje, pussar, värme, glada stunder men även tårar, längtan av det egna barnet som inte kom.

De glada tankarna tyngs av den otroligt dunga kampen som det ändå innebar att försöka styra en dysfunktionell familj där kommunikation inte ens existerade.

Jag funderar på hur det kommer kännas om ytterligare ett år? Om han bleknat som person i mitt liv nu, kommer han blekna ännu mer? 

Gör jag rätt? Gör jag fel?

Ja, jag kan inte göra så mycket mer än jag gör. Jag har ställt upp på att träffs då han längtar efter mig, men när hon inte kommer så kan jag inte göra något. Än är han för liten för att kunna komma och hälsa på själv, bestämma själv. Men jag kanske skulle skriva mer till honom på Facebook? Skicka fler sms? Ringa någongång?

Men inom mig känner jag nej, det kan jag inte...

Älskade älskade Bonus, du var en sådan stor del av mitt liv. Nu fylls livet på med annat, men inget tar någonsin ifrån oss det vi haft... Jag hoppas att du kommer att minnas mig när du växer upp och blir den person du vill bli.

Jag har pussat hejdå till min Mr som åkt iväg på en golfdag med sina vänner. Huset blir tomt, en härlig känsla. Det är så sällan nu mer. Fastän klockan nästan bara passerat 7, går jag ner i tvättstugan, sätter på en maskin tvätt, plockar undan några glas, slår på Nyhetsmorgon och går och lägger mig till tonerna av tvättmaskinen som ljuder i källaren.

Sängen är tom, men jag känner ingen som helst tomhet.

Vi har haft ljuvliga dagar. Vi firade sambodagen stort och jag fick ligga i soffan, något jag sällan gör, ta igen play-avsnitt och lyssna på fräs och känna dofterna från köket. Mr överaskade mig med en 3-rätters, som jag aldrig kommer att glömma. En känsla som byggts upp under så många månader. En blick, en känsla och vi avslutade kvällen på det bästa av alla vis, genom att älska helt bortom tid och rum, där bara lusten och passionen tog plats i våra kroppar.

Gårdagen, 1 maj vaknade vi upp och styrde mot Järvzoo där vi tillbringade en förmiddag tillsammans med djuren som jag följt sedan de föddes den 15 januari.

En underbar dag som avslutades vid havet, då fiskrestaurangen slagit upp portarna för sommaren. 

Och det är bara lördag. I eftermiddag ska jag iväg på en efterlängtad tjejhelg med min bästa vän. Vi hinner sällan träffas och våra liv är så olika, men inom oss har vi delat så mycket. Jag ser verkligen fram emot det.

För Mr innebär det att han sover första helgen ensam i sitt nya hem, det känns stort för oss båda.

Livet rullar på, vi fyller på med trevligheter tillsammans, på varsitt håll, men hemmet är bådas.

Jag kan nog inte med ord beskriva den enorma tacksamhet jag känner mot livet, mot honom, mot ödet och mot mig själv att jag vågade utmana kärleken och satsa, vara mig själv, vågade ifrågasätta, säga nej, stopp och satsa.

Det känns som en lyckosaga, en saga som är som en bok, en dålig bok. Men så är mitt liv just nu. Visst känner jag fortfarande måndagsångest ibland, suckar över tvätthögen, drömmer om resor och planerar trädgårdsprojekten. Men det är ju det som kallas livet, ett otroligt harmoniskt liv som jag lever just nu...

Nu är nyckeln lämnad och till veckan skrivs det slutgiltiga på banken för Mr. Idag är dagen då folkbokföringen börjar gälla från och vi är officiellt och formellt sambos.
En stor dag faktiskt.
Älskade älskade Mr, så älskad och så underbar
Tänk att det blev så här, vi två.
Från något som inte kändes pang bom smach underbart på en gång, utan fick växa fram och bli underbart nu, lite senare.

Igår var också kontakten med advokaten gällande min fd sambo, som inte kom med några direkta nyheter precis.
Han har ingen lösning, han får inget lån. Jag har hört det förrut.
Återstår stämning i tingsrätten. Tidsfristen går ut i dag, att lösa det utan tingsrätt.
Inom mig gnager det. Nej, jag vet att han inte får något lån, men det borde gå att lösa genom att dom i den nya familjen avstår flaskan, och betalar.
Men nej, huvudet i sanden och in i dimman.
I takt med att jag och Mr pratar resedrömmar och långsiktiga mål, lika tacksam är jag att jag är ute ur det där. Kampen för att rädda honom, där jag kämpade fysiskt med ekonomin, men också psykiskt med tankarna kring den destruktiva familjen.
Tacksamhet, tacksamhet...

"Älskling..."
"Ja, vad är det Hjärtat?"
Tystnad, djupa suckande mjuka andetag...
"Ingenting egentligen, jag ville bara säga det..."

Så låter det hos oss just nu. Blandat med kramar, kyssar, samtal om högt och lågt.
Blåsippor, vårsol, lökar som påminner om det vi satte i höstas. Aldrig hade jag trott att han skulle vara min sambo när lökarna skulle spricka upp ur jorden på min tomt. Min tomt, i mitt hus som jag landade i.
Här ska vi bo... Vi två. Här ska ett nytt liv ta vid, nya drömmar och en ny framtid.
Jag njuter varje minut...

Jag får många kommentarer eller icke-kommentarer, som faktiskt också är en reaktion, på mitt liv just nu.
Vi åker på helger och weekends, åker utomlands, planerar resor, ännu fler resor, går ut och äter rätt ofta och tar verkligen vara på det fina och goda i livet.
Men när allt kommer till sin spets så skulle jag byta bort exakt allt jag nu har - mot att få bli mamma.

Är det avund jag får uppleva från personer jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva det ifrån?
Ja kanske - avund.
Men jag skulle vilja byta bort exakt allt det jag nu kan unna mig mot att få bli komplett och mamma.
Jag är glad att vi har möjlighet att unna oss vissa saker och sätta guldkant på tillvaron just nu. Försöker tänka att kanske grundlägger vi något väldigt fint just nu - ja lever gör vi i allafall, lever ut livet och dess möjligheter.
Men det gör ändå inte mindre ont när avundet finns där i min närhet...
När alla inte gläds med mig och när det inte riktigt tänks igenom hur en kommentar landar... när man inte förstår min allra innersta längtan.
När jag känner mig mindre värd i ett sällskap för att jag faktiskt inte är mamma...

Sedan jag slutade med mina p-piller så lever min kropp ett eget liv.
Tack och hej till 28-dagarsklockan.
Håret kom tillbaka på huvudet iallafall - tack tack tack!
Får nog tacka Kerastase också om sanningen ska fram.

Men jag blir tokig på att ha mens med 21 eller 23 dagarscykler.
Och dessutom känns det som att det klingar äggreserv äggreserv äggreserv sinar sinar sinar.
Jag hoppas att jag har fel.
Någon som har erfarenhet av det?
Hela mitt liv har jag varit en riktig klocka, 28 dagar prick.
Slutade med Cerazette för 7 eller 8 månader sedan, så det borde ju gått till sig, men sedan dess är menscykeln inte sig lik.
Inför äggfrysning hade jag ju gärna velat ha ordning i äggfabriken.

Usch så lätt man slängs tillbaka till det där då man räknar och känner efter.
Nu har vi ingenting att hoppas för då vi inte jobbar på att skaffa barn.
Vi undviker det faktiskt om jag ska vara ärlig.
Så det finns ju ingen chans, ändå är man observant på varje signal och det påminner mig om tiden då bebislängtan tog upp hela min tillvaro.
Kroppen minns... och själen med.

Många är de gånger jag har blivit beskriven som en givmild person med empati och ödmjukhet.
Många är också de gånger som jag har haft nytta av dessa egenskaper. För det är fina egenskaper - det är det verkligen.
Kan jag göra något för någon så gör jag det. Jag överraskar, köper något oväntat eller bara finns där när andra kanske inte vågar eller ids möta verkligheten. Egenskaper som jag är stolt över, men också egenskaper som rent yrkesmässigt kanske legat mig i fatet då jag har en ledande position och måste slå bort allt vad känslor är i vissa obekväma situationer då fokus ligger på leverans och prestation.

Hela 2014 var ett enda stort hitta mig själv år, jag fann dessa sidor hos mig, gladdes åt dem och hittade ett djup och ett lugn.

Ikväll blir jag, kanske inte första och definitivt inte sista gången, smärtsamt medveten om att man är sårbar när man ger väldigt mycket.
Men livet förändras, saker som var självklart i fjol är inte självklart idag.
Man ska inte förvänta sig att bli tillfrågad eller delaktig idag som man blev förrut.

Jag hade uppskattat en kväll på krogen lika mycket idag som sambo som jag gjorde då - som singel.

Äh, jag är ledsen ikväll. Och jag behöver få twista känslorna.
Innerst inne är jag stolt över att vara den som ger, som är givmild och har ödmjukhet och empati - men idag önskar jag mig vara en gås där allt bara rinner över och förbi och inte fastnar i mina spelblanka ögon...