När Han och jag var ett Vi så kämpade vi i 3 år. Gravid blev jag, många gånger, men inget som stannade kvar.

Sen möttes jag och Mr, länge väntande jag in honom. Livrädd att behöva välja mellan kärlek och barn.
Det visade sig sedan att vi skulle påbörja resan mot att få uppleva både kärlek och barn.
Och nu är vi där.
Och jag ska sova borta på tjänsteresa mitt under ägglossningen.
Och pressen som inte skulle läggas, kom som ett brev på posten och gjorde mig både arg och ledsen.
Vårt barn skulle bli skapat av kärlek - inte för att en klockade visade ägglossning.

En månad till får vi vänta och alla tårar kommer på mig. Bara veckor, ja - bara veckor, men jag har väntat så länge och det känns som att längtan äter upp mig inifrån...
Den där riktigt bottenlösa längtan.

Han påbörjade resan för någon dag sedan, och jag för 5 år sedan.
Då är det ganska givet att förutsättningarna är olika.
Men han lyssnar och försöker förstå, stryker på pannan och tar bort alla hemska tårar i denna förbanade jävla väntan.
Jag har väntat så länge...
Idag är det tungt, vill helst av allt bara hem, gråta ut på hans bröst.
Istället blir det tjänsteresa i huvudstaden medan kroppen skriker ägglossning.
Tungt, arg och ledsen...

När jag plötsligt stod där i ett tomt hem, utan Honom, utan Bonus och utan någon som helst framtidstro så var mina saker väldigt viktiga för mig.
Det materiella. Det som var jag.
Hela vårt hus bestod egentligen av mitt. Alla Bonus saker lät jag vara och tog inte med mig. Men annars följde allt med undantag för TV'n med till mitt nya hem.
Det var en trygghet då.
Någonstans inom mig så ville jag gärna byta ut, göra mig av med, skapa nytt.
Men jag hade fina saker, kvalitativa saker med en hel del värde, inte bara ett slit och släng.

I mitt nya hem, i mitt nya liv som var så där främmande vilset i början så var mina saker en stor trygghet. Det luktade jag, jag trivdes med det.

Nu har det gått två år snart, sedan min flytt och jag är inne i en period där saker och ting byts ut, faktiskt helt omedvetet. Först nu har jag kommit på att det nog handlar om att ge plats för det nya...

I höstas åkte soffgruppen ut. Just nu ligger Mr i vår nya soffa, där bara vi hållit handen, där bara vi haft söndagsmys eller där bara vi två pratat framtid.

Om några veckor kommer levererandes från Englesson. Möbler till hela övervåningen.
Mina fina nuvarande hamnar hos min fina vän, men mitt nya vitrinskåp kommer inte präglas av ångest för hur mycket alkohol som tagits från det nedre skåpet eller om alla glas är hela efter en ungdomsfest.
Nu blir det bara vår njutning som ryms där.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer sant är det - jag vill nu byta ut bit för bit i vårt hem. Stora möbler och små glas och ting...

Människor i min omgivning reagerar - jag som har sååå fina saker. Köpa nytt? Ja, för mig är det viktigt att få göra det.
Det är VI nu!

Så firades ännu en födelsedag. Denna gång hemma med Mr vid min sida. Vår första födelsedag på hemmaplan då jag i fjol var utomlands på tjänsteresa.
Väcktes med tårta och sång, paket och kort. Tårögd kan man konstatera.

När han kom hem från jobbet så kom han med en bukett blodröda klassiska rosor.
En middag på stans bästa krog väntade tillsammans med min familj.
En toppendag på alla vis!
Ett år äldre. Ja, ett år äldre.
Klockan tickar men äntligen känner jag att det faktiskt händer något.
Vi är på väg mot att få bilda familj.
Vi pratar om det mycket hemma, och äntligen kan jag prata om det utan att det skrämmer honom. Snarare har nog pratet förberett honom på det.
Fina fina Mr, han kommer bli den perfekta pappan.

Det märks mer och mer att det saknas något här hemma.
Två bra jobb i ledande ställning, två bra inkomster, två personer som lekt av sig och gjort i från sig resor världen runt och allt det där, två fina bilar, två sparkonton, ett hus, ett bra nätverk runt oss, två mogna personer som gett förhållandet en bra grund att stå på - men det saknas något.
Det gör mig ledsen, men inte på samma vis som när tiden stod still, jag kunde inte göra något utan att invänta honom.
Nu händer det saker och alternativet att få bli mamma på egen hand googlas inte längre... Nu googlas det saker jag lovade min läkare och Mr att inte googla.
Man blir inte bättre vad det gäller det, fastän man är ett år äldre...

Nu kommer vi inte längre att skydda oss... Nu ska det som sker få ske.
Önskar av hela mitt hjärta att jag hade sluppit bli färgad av alla missfall - för rädslan är maximal just nu och väldigt få saker kan stilla min oro. Alla känslor ligger utanpå, känslor av tacksamhet och lycka, men också oro och nedstämdhet.

En läkarplan har lagts, Trombyl och Progesteron direkt efter plus.
Jag är rädd att det där plusset inte dyker upp.
Jag är rädd att jag inte blir komplett.

Rädd rädd rädd...
... men nu är det bara timmar kvar till oktober, och jag får gå denna resa med min Mr, det bästa tänkbara stödet jag kan ha.

Sedan någon dag har jag en obekväm smärta i livmodern. Känns som om min mens varit på gång i två dagar, vilket iofs inte hade varit en omöjlighet då min menscykel blivit allt kortare.
Är på ÄL + 7 och känner en smärta djupt ner som jag inte riktigt känner igen.
Fick en återbudstid på KK för HVP-tagning på måndag. Mottagningen ringde igår och erbjöd mig tid på måndag. Blev lite paff men tackade ja trots att jag med största sannolikhet har mens då. Ska kanske be om en check om inte mensen kommer innan. För det känns som den där smärtan timmarna innan mens.

Och så kommer påminnelsen om den där bebisverkstaden. En ny sambo men samma känsla, samma rädsla.
Många är de gånger jag funderat på att gå på IVF direkt, slänga fram tusenlapparna, slippa besvikelse och missfallen.
För de finns där, rädslan för missfallen. Rädslan för det där sexandet som bara är ett enda alstande, utan feeling. Sex för att man inte ska missa chansen.

Jag är ensam i helgen, vilket ger möjlighet att fundera och känna in.
Saknar min Mr enormt. Efter en veckas tjänsteresa för mig så blev det puss i dörren innan han åkte iväg på sin golfresa.

Det är fredag, och för mig innebär det att jag allt som oftast är ledig. Ledig är väl kanske fel ord men jag är inte på jobbet. Mailen svaras hemifrån och oftast planerar jag nästa veckas möte och stämmer av mina medarbetares rapporter. Det är för mig en otrolig viktig förmån som jag är tacksam och rädd om, värdesätter mycket högt.

När jag bodde i familjekarusellen så var jag också ledig fredagar och då bestod det av att tvätta och storhandla, två saker som tog en hel dag och dränerade på energi.
När vi separerade återgick jag till att jobba fredagar på kontoret igen, behövde knappast mer tid ensam för att uttrycka mig milt.
Att slå ihjäl lördag och söndag fick räcka.
Men nu sedan ett halvår har jag återgått till att vara hemma på fredagar.
Min dag.
Kliver upp som Mr, och sedan lägger jag mig igen, kollar på Nyhetsmorgonen och somnar inte sällan om.
Vaknar, springer runt och dricker te samtidigt som jag plockar lite. Inga måsten egentligen.
Min underbara fredag, min tid för mig själv. Jag kommer i kapp i mina tankar. För dom finns där. Två år har gått men jag blir fortfarande ledsen. Han är ute ur mitt liv, livet är lättare att leva.
Men det är en sörja. Advokater, kommande stämningar, lögner, svek och allt som verkar ta lång att reda ut.
Och samvetet mot min familj som han fortfarande är skyldig hundratusentalskronor.
Fastighetsaffärer som grusas för att man varit för snäll mot honom och inte satt hårt mot hårt.
I veckan togs en ny kontakt och vi hoppas på en snabb handläggning.
Men det är rättsskydd och skuldbrev och varje gång knyter det sig i min mage.
Hur fan blev det så här?

Och dagarna tickar på.
Vi tittar på möjligheter att bygga ut mitt hus. Arkitekt vald och en kontakt blir auktuell i höst skulle jag tro.
Och så njuter vi max, mellan tjänsteresor, golfrundor och övriga trevligheter.
Vi hittar stunderna, men jag är väl medveten om att jag snart slängs in i den där två veckorscykeln igen, före ÄL och efter ÄL. Så välbekant.
Spännande, förhatligt, underbart, skrämmande...
Många känslor.

Ikväll väntar en kväll på stadens SPA innan det blir middag på vår favoritrestaurang för att fira att min Mr fyller år. Min fina Mr!

Så har faktiskt de här månaderna känts. Min längtan kom ordentligt kring årsskiftet för att peaka när vintern övergick till vår.
Visst har jag alltid, i flera år, vetat att jag vill ha barn, leva familjebiten och allt det - men längtan och viljan att få dela det med Mr har funnits i ett drygt halvår. Det har varit som om bara halva jag levde ett tag, som att jag inte fick blomstra ut på riktigt. Den tjej jag hittade i början av 2014 som började älska livet och sig själv, hon liksom kröp in igen.
Någon höll ett hårt tag kring mitt allra heligaste, någon hade en taktpinne i sin hand och jag kunde inte göra så mycket. Och man ska kanske inte kunna göra så mycket, för båda ska vara med på det. Så är det. Att luras och dra vita lögner känns inte okej.
När jag visste att jag var nära att få hela biten, så kan jag inte luras eller dra någon vit lögn, då skulle allt raseras.

Många tårar har det blivit under dessa månader av väntan, för det var just väntan det handlade om.
Jag var tydlig med min längtan och med hur jag ville leva mitt liv.
Och varje gång vi hade sex så blev jag påmind om att han inte gav mig möjlighet att få bli gravid, för det kan ju männen styra.
Jag bröts ner, vidrigt.
Det kändes verkligen som om någon hade tagit mina ägg i gisslan.
Kanske syntes inte den ledsenheten i bloggen eller hos mig, men den fanns och det påminde mig ofta. Vi hade det bra, men jag kunde inte leva ut.

Livslusten har verkligen kommit åter när vi slutet av sommaren faktiskt tog beslutet att vi ska bilda familj.
Inte idag och inte imorgon, men om ett tag. Den tidsplaneringen gjorde det möjligt för mig att leva igen.
Gick precis förbi spegeln och såg att mina ögon glimrar igen, och hela andningen känns så mycket lättare.
Långt i från mål, men en bra bit på vägen och utan den där grisiga känslan som faktiskt bott inom mig ett par månader...