Kom hjärtat och känn här. Känner du värmen?
Jag lägger handen på hans varma bröstkorg.
Värmen kommer från hjärtat...

Vår första midsommar står inför dörren. Visst är det tråkigt att det inte blir sol och värme - men när brukar det vara det på midsommar?
Vi siktar på en fin midsommar ändå med besök av nära och kära, men även stunder tillsammans vi två i ett lugnare tempo där ute på landet.

Provera kur nr 2 är över och för andra månaden på raken så var det 28 dagar - check!

Vi är ute på Landet i helgen. Förbereder inför midsommar och kommer bort från vardagen. Byter miljö och ser andra tapeter helt enkelt.
Just nu ligger jag i min hängmatta/Fatboy som jag fick av Mr då jag gärna ville ha en sådan! Så glad jag blev, väldigt fint.

Det har gått några dagar sedan vårt samtal och som alltid kan det konsternas att vi utvecklas ännu mer åt samma håll efter att vi vågat vara ärliga med varandra i denna fråga som för oss båda är så känslosam och känslig.
Vi har hunnit med studentmottagning och det var en mycket stort Mr som hade mig vid sin sida.
Fem eller sex gånger fick vi frågan om det inte är dags för barn snart.
Jag häpnar och börjar förstå vad många ofrivilligt barnlösa plågas igenom.

En kaka står i ugnen, våra respektive föräldrar är på väg för lunch och fika så där härligt oplanerat som sommaren inbjuder till dig.
Mr är på väg ner med båten i sjön - i hans paradis.

Till veckan åker jag på tjänsteresa men sedan väntar midsommar för oss, vår första tillsammans.
Som vi längtar!
Att få dela livet med honom är verkligen en gåva och kärleken växer sig starkare dag för dag...

I måndagsmorse lämnade jag stoltheten bakom mig och berättade precis hur jag känner varje gång vi närmar oss ordet "barnlängtan".
Att gångerna jag gråter ensam i badrummet blivit fler, att jag inte förstår varför vi inte pratar om det och främst den oerhörda paniken jag har inför att behöva välja mellan kärleken till honom eller viljan att kunna få ett barn.
Det var smärtsamt. Mycket smärtsamt, men vår kärlek var värd det tänkte jag. Den är värd ärlighet och uppriktighet.
Jag berättade hur det känns att faktiskt bo med någon som inte är säker på att han vill dela min livsdröm. Jag berättade vad som händer med självkänslan när man lever med vetskapen att han inte vill göra mig till mamma, eller oss till föräldrar.
Det var tredje gången vi hade ett sådant samtal. Och jag tror att det också var sista.
Varje gång har vi närmat oss ämnet och konstaterat att vår kärlek blivit allt starkare efter samtal kring livsdrömmar.
Jag vill få bli mamma, jag vill leva ett familjeliv, jag vill ha hela paketet.
Jag vill, men vet också att man ingenting kan garantera. Men jag kan inte välja bort den möjligheten.

Vilket samtal. Nu lämnade jag ingenting osagt längre. Nu vet han vad jag gör där inne på badrumsgolvet, vad jag skriver i min dagbok, nu vet han vad mina drömmar är - ännu en gång.
Samtalet på morgonen var befriande. Luften kändes lättare att andas även om tårarna forsade nonstop på mig under större delen av dagen.
Är inte jag värd att få bli mamma? Varför vill han inte bilda familj med mig? Varför pratar vi inte om det? Älskar han mig tillräckligt? Är det okej att be mig vara tyst om allt prat kring barn och familj, när hela mitt fb och Instagram svämmar över av bilder på familjeliv - för det är i den åldern jag befinner mig?
Tankarna var vidriga. Bad om att få vara ensam någon dag, för att förhålla mig till det val jag skulle behöva göra.

Han kom hem, bröt ihop, klappade ihop. Min starke Mr som annars är stark och rationell. Grät som ett barn, gick inte att hejda.
Han berättade varför han byggt upp muren mot mig, varför han får panik när grannar, vänner och bekanta kommer med frågan om det inte är dags för barn snart.

Det fanns inte längre några murar mellan oss, allt är sagt mellan oss.
Och det är ett stort steg.
Och vi blev nästan som pånyttfödda.
Nu vet vi varför ämnet är svårt för oss båda, nu kan vi jobba med det och jag behöver aldrig någonsin mer tvivla på att det handlar om att han inte älskar mig tillräckligt.

Luften känns lättare att andas och framtiden känns ljusare.

Egentligen vilken morgon som helst, och det är det ju.
Väcks av ett litet hej, och en arm som flyttar på sig och klart och tydligt visar att det är där jag ska ligga och vakna till. Så varmt - så hemma. Ett bröst som liksom blivit mitt, där är där min kind vilar om kvällarna och handen vandrar planlöst på bröstkorgen.
Det är där jag hör hemma.
Det slår mig att jag så tydligt minns hur fel den där famnen kändes när jag låg där första gångerna. Då var det ett substitut för något annat.
Nu är det ju hans, jag ligger där för att det är hans och för att jag älskar Mr hejdlöst.

Morgonen fortgår och vi behöver bara titta åt varandra för att le i varenda cell av kroppen.
Så befriande skönt att känna sig, så där busigt nyförälskade igen.
Jag är hemma!

Och jag tänker att vi skapar trygghet nu, en plan att stå på, ett vi, som kan bli fler.
Och det märks på Mr, att vi närmar oss, för med humorn kommer kommentarer om 7-sitsiga SUV, föräldraledighet och namnlistor.
Att humorn är människans bästa sätt att närma sig det svåra märks tydligt nu.
Bebisar visas, vänners berättelser återberättas, inte bara av mig - utan av honom.
Det går framåt.

Idag börjar kur 2 med Provera.
Träffade min läkare på en privat tillställning här i veckan. Underbart.
Sånt förtroende jag har för henne. Med ett varsitt glas bubbel berättade hon om vilka fler alternativ som finns, om vilka steg vi ska ta.
Det uppskattas, mycket.

En morgon har övergått till dag. Nationaldag idag vilket innebär en liten finare lunch är planen.
Med honom vid min sida, jag är komplett...

Livet borde vara underbart, och det är det ju, ändå känner jag mig less less less. Klockan tickar högre än någonsin, kommentarer kraschar in där de aldrig var tänkta att träffa.
Stress och press på jobbet.
Det är svårt att hitta tillfällen att tanka just nu.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Den där aptiten på livet jag förr känt har förvandlats till att bli någon form av förväntan på livet. Jag är redo för nästa steg, att ge livet en större mening. Så redo så redo...

En smärtsam insikt har landat, att jag är en generös person, som gärna ger. Men där finns också förväntningar på att få.
Privat.
Yrkesmässigt.
Vänskapligt.

Jag hoppas att detta bara är en liten sämre dag helt enkelt och att jag vaknar upp till en dag imorgon och känner mig starkare och bättre än idag.

Värt att notera är att kroppen reagerade bra på Provera. 28 dagar check!
Alltid något...

Det är bebisar exakt överallt, eller familjer överallt kanske är mer rättvist. Jag ser små familjeparadis exakt överallt.
Lycka, statusdelningar, bilder, hejarop.

Och jag lovar mig själv återigen högt för mig själv att ingen ska få ta i från mig det som är viktigt för mig.
Jag känner hur jag mer och mer bryts ner för varje gång jag smärtsamt inser att det bara är en av oss som är redo just nu.
Jag vill stoppa känslan som får ögonen att tåras, som får mig att känna mig misslyckad.
Jag försöker tänka på detta som Mr sagt, förnuft, tid och kärlek.
Men jag bryts sönder. Ett erkännande bara det. En smärtsamt erkännande.
Som om man inte dög... Som om man inte var bra nog.

Jag vet inte var denna känsla kommer att ta mig, en känsla som kommer till mig i detta nu på ett barnvimlande Mallis där jag tycker om mig själv. Där jag önskar att han ville gå samma väg som mig.
Det finns kraft i min längtan, en kraft jag inte känt på länge. Kraften är skrämmande eftersom jag vet vad jag inte kommer göra avkall på.

Hemma har den skrivna dagboken kommit fram. Knappast så gömd så att den inte kan hittas. Men det finns inga hemligheter i den, bara mina känslor.
Känslor av att mina tankar inte hörs, räknas eller ses.
Jo, visst gör de kanske det, men inte när det handlar om vad som är viktigt för mig i mitt liv.

Det kommer en flash - blir jag tagen för givet? Som alltid backar jag bakåt, blir svalare, ger inte lika mycket, då kommer det, omtanken och omsorgen som jag verkligen behöver för att klara tiden jag väntar på honom...


Jag är ledsen ikväll på Mallis, jag rår inte för det, mitt i Bamseklubben, och bland hemlängtan till Mr...

Så befinner vi oss återigen på olika platser i världen, denna gång inte fullt så dramatiskt. Han i Prag på hockey-VM och jag på Mallorca och träningsresa.
Och jag saknar honom. Först njöt jag av några ensamma dagar hemma, att bara få vara i tystnad.
Men här, här saknar jag honom. Saknar att få resa med honom.
Vi ska båda resa rätt mycket i tjänsten i höst, så jag tror inte att vi kommer att resa någon längre stans till sommaren heller.
Resa är ju livets guldkant och hur mycket jag än vill resa med honom så gläds jag att vi delar det som betyder något - vardagen. Och att vi trivs i det...

Igår började jag med Provera. Iofs säkerligen onödigt denna cykel eftersom jag hade sen ägglossning, dag 15. Hade ju stenkoll eftersom jag var hos läkaren. Men tänkte ändå att jag tar dom.
Men jäklar vad mina bröst spänner, en stark ägglossning i kombination med lite extra progesteron.
Ajajaj.
Fick slänga av mig form-bh'n när vi kom hem för att byta till en mjukare modell.

Det känns konstigt att vara inne i den här världen igen.
Dagar, medicin, mens och ägglossning.
Så många känslor förknippat med den. Kroppen skriker redo redo och förnuftet står Mr för, vänta vänta.