Ganska många gånger per dag får jag slå till mig själv mentalt för att påminna mig själv om hur naiv och upprymd jag var när jag i december 2010 klev in i ett nytt kapitel i livet då vi skulle påbörja resan att bli föräldrar.

Det fanns inga hinder, allt skulle bli bra, ett två tre försök, men det fanns liksom inga tankar på att något kunde gå fel.

Jo, rädslan att inte kunna bli gravid fanns ju helt klart där tidigt, men när jag blev gravid gång på gång, så kunde jag ta bort den rädslan.

Men att det skulle bli missfall, utredningar, MA, Cytotec och hela den biten, kryddat med cellförändringar och graviditeter som satte sig i övre delen av livmoder - det hade jag inte en enda tanke på.

Och här är Mr nu, vi ska snart påbörja resan och han är uppfylld, likt ett litet barn helt ofärgad av tidigare erfarenheter.

Inom mig är jag glad och varm, jag vet att jag har det bästa stödet man kan ha på en sådan resa, någon som vill dela, som vill finnas där och någon som vill gå resan tillsammans och göra den till vår livs resa.

Att få se honom prata om det, vet ni hur coolt det är? Han som inte alls ville ha barn, blev stressad av allt som hade med barn att göra fastän hjärtat var så barnkärt.

Han ville ha tid, tid att känna in och låta vår relation mogna och utvecklas.

Att höra honom berätta att vi minsann vill ha barn, det är stort.

Nu när jag skriver det så vattnas ögonen också.

Jag kan inte ta i från honom hans förväntan och upprymdhet, jag kan inte, jag vill inte, han måste få känna så.

Men jag är rädd att när första missfallet kommer så kommer han att tappa modet, tappa hoppet...

Igår var det samtalskontakt och vi pratade om det givetvis, och inom mig spreds en sådan värme - jag är så redo för att ta nästa mig an nästa kapitel i livet.

Kapitel där allt inte är jobb och karriär, där någon annans behov stoppar tiden och få klockan att gå på ett annat vis.

Tänk - vi är snart där, jag får möjligheten att gå in i det igen... Med min älskade Mr!

Jag har börjat äta Folsyra nu enligt ordination från min läkare.
Men gah så illa jag mår av den.
Vet att jag tidigare fått folsyra utskrivet - hette det Folacin kanske, men kände inte av det illamåendet.
Fler som känner igen sig?

Under de tidigare graviditeterna så har jag faktiskt inte ätit folsyra, men de har ju resulterat i missfall.
Och eftersom Folsyra ska vara bra för celldelningen så skadar det ju inte att börja några månader innan det ska flytta in någon...

Ni med upprepade missfall vilken styrka har ni ätit?
Har vanlig receptfri varit tillräckligt?

Vad sägs det om Folsyra idag egentligen?

... då allt känns piss.
En sån där dag då hela flödet på Facebook och Instagram flödar över av barn och familjer.
En sån där dag då jag känns olidligt gammal.
En sån där dag då hjärtat stämmer över av kärlek till Mr.
En sån där dag då man påminns om att man faktiskt inte har någon mammatillhörighet.
En sån där dag få Facebook påminner om mitt MA för tre år sedan.
En sån där då jag mitt bland alla tårar säger fel namn till Mr och kallar honom vid min fd.
En sån där dag då jag måste påminna mig själv om snart, snart, snart...

Läckberg som "efter en längre tids försök" nu pendlar i hopp och förtvivlan. Jo men visst, hon och hennes nya kärlek lär ju veta efter ett års relation hur det är att försöka länge. Sorry sorry sorry.

Och sen någon annan på radion som pratade om att "skaffa" barn som om det vore det mest plättlätta i världen.

Och en mamma på den restaurang vi var idag, satt helt sonika kvar medan den lille tvåårige pojken lekte i lekhörnan och ville ha hjälp att komma ner. Mr agerade direkt och hjälpte den lille pojken ner medan mamma kollade sin telefon och drack en kopp kaffe.

Vad irriterad du verkar Hjärtat, sa Mr i bilen.
Ja, respekt för fan. Respekt för personer som ser på föräldraskap med vördnad och längtan.

Varför reagerar jag så starkt nu? Rädsla för att vi ska in i det igen, nej inte vi, utan jag. För Mr är det ju ett öppet kort, allt kan hända.
Jag vet tyvärr en hel del som han inte vet och det skrämmer skiten ur mig, utan undantag.

Vi har vår sista semestervecka tillsammans nu. Vi har verkligen prickat in vädret och det ska bli så hela veckan, ska bli underbart!
Vi är i stugan och bara ÄR.
Idag ska jag in och jobba någon timme och vardagen har ju dragit igång på jobbet så mailen rullar tätt.
Men vi försöker åka med båten, äta middagen ute, sova lite längre, tänder lite ljus och tar livet piano.
Försöker iallafall.

Imorse möttes våra lustar, som vi längtat.
Så många tankar och känslor, och då hände det - för första gången med honom, allt brast.
Med honom över mig och mitt under njutningens max - så börjar jag tokgråta, något som inte går att styra.
Och allt blev liksom bara ännu mer underbart...