Idag är det en jobbig dag.

Avskyr att jag är en reflekterande person. Önskar att jag kunde borsta av mig alla tankar och bara gå vidare.

Jag tycker om mig själv som person, de som känner mig skulle nog inte säga att jag har dålig självkänsla.

ÄNDÅ... har jag nu upptäckt att jag får negativa tankar om mig själv beroende av andras agerande.

Jag älskar min sambo, högt, innerligt och mest. Vi är varandras bästa vänner. Vi delar allt.

Men jag är helt ärlig med att jag säger att det är en enorm sorg att vi inte får gå denna resa mot det första barnet tillsammans.

Jag känner mig ensam.

De negativa tankarna är där igen.

Är jag inte värd att gå den resan tillsammans med?

Jag genomförde släktmiddagen i fredags, trots att jag tillbringat hela fm på sjukhuset. Varför? Varför gjorde jag det på riktigt?

Jo, om jag gjorde det så kanske jag skulle få mer kärlek och bekräftelse...

Ni hör ju...

Redo för inläggning på psykiatrisk klinik nästa.

Jag skulle göra allt för min sambo och han säger att han skulle göra allt för mig också. I hans värld är det bra så, han har sagt att han älskar mig, vill leva sitt liv med mig, aldrig älskat någon som mig... osv.

Skillnaden då?

Jo, jag försöker visa det.

Jag lagar hans favoritmat - varför, jo, titta åtta rader upp.

Jag ser till att hans snus alltid finns här hemma.

Jag ser till att lillemans har en packad jympapåse, mat till utedag, papper påskrivna, frukt i väskan.

Svaren på varför jag gör det... samma svar där.

Det är svårt, jag visste att det skulle vara svårt att leva i en familj där det finns barn och en kvinna med.

Jag trodde att med tillräcklig stark kärlek, så grejar vi det.

I dag, kom första riktiga tvekan... grejar vi verkligen det? Eller mer rätt; grejar jag det?

Idag är det en tung dag, jag gråter non stop.

Kärleken finns där och vi lovar varandra dyrt och heligt att aldrig ta varanda förgivet...

Jag är rädd för att inte orka.

Denna hemska längtan till en familj håller på att göra mig fullständigt galen.

Jag vill känna mig som en kvinna, en som både har skyldigheter och rättigheter.

Jag vill vara mamma, inte bara en som pungar ut tusenlappar på foträta skor, som sedan ratas av bonus när han säger att han lovat mamma att aldrig gå i skor jag köpt till honom.

Det hände i morse.

Vad händer resten av dagen?

Återstår att se...

 

Fröken solstråle

3 april 2011 22:05

Kära du jag önskar att ni får det liv ni längtar efter tillsammans, förstår att ni har det kämpigt på många plan och att saknaden efter ett eget barn kan bli ännu större när du hela tiden ska slita dig blå för att få bonusens kärlek och accepterande.

Du verkar vara en härlig människa så jag tvekar inte att du kommer att få den kärleken villkorslöst men jag är också övertygad om att en dag får ni er bebis tillsammans.

Det svåra är att hitta en vardag tycker jag utan att man inte fokuserar allt för mycket på det som ännu inte finns...

Jag hoppas du mår bättre imorn och låter tårarna bli en kämparglöd som bär er båda!!!

Kramar i massor

http://www.solensstralar.blogspot.com

 

ettvanligtliv

4 april 2011 12:12

Känns som om det är ett ganska typiskt kvinnligt beteende också. Vi försöker visa vår kärlek för att vi är rädda att den ska försvinna. Män verkar ta det för givet och vila tryggt i vetskapen om att vi älskar dom. Så är det iallafall för E och mig. Jag kan ibland vara rädd att han ska sluta älska mig eller tröttna, medans han aldrig någonsin har de tankarna eftersom jag sagt att jag aldrig lämnar honom. Det gäller att försöka mötas på mitten tror jag. Att man som kvinna lugnar ner sig och att han som man anstränger sig lite extra.

Hoppas att du mår bättre snart vännen. Klart ni klarar det! Kram

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...