Att min sambo hade barn sedan tidigare tyckte jag då inte var något större problem. Med bra samarbete kan det ju inte bli fel... tänkte jag.

Barn är barn och man ska ha respekt för den familj som varit där innan.

Jag trodde på min höjd att det kunde handla om diskussioner om man kunde byta en helg mot någon annan helg om det krockade med någon aktivitet.

Så naiv jag var.

Idag kom utredningen som pågår med den äldsta sonen.

Eller som pågick. Den är nu avslutad.

Det var en sorglig läsning som fick mig att få fullständig panik.

Jag kommer aldrig att få den där familjen jag drömt om.

Jag vägrar att acceptera att det ska vara så.

Jag tyckte ändå utredarna hade tagit tillvara på aspekterna på ett bra sätt. Vad som står i utredningen väljer jag att inte kommentera här. En sak fick mig att må riktigt dåligt och fundera på framtiden.

Barnens mamma hade en enda önskan för att samarbetet skulle bli bättre och för att barnen skulle må bättre, och det var att min sambo, hon och barnen, dvs ursprungsfamiljen skulle börja göra aktiviteter tillsammans en gång i veckan. En semesterresa tillsammans stod också på förslag.

Ytterligare en gång i veckan så ska hon och han träffas på tu man hand utan barnen för att skapa kontakt och börja umgås.

Andningen blev tyngre och tyngre.

Vi bor så här nära varandra av en enda anledning, att barnen ska kunna gå/cykla mellan sina föräldrar. Det var för mig en självklarhet att bosätta mig här, för barnens skull.

MEN... hon måste släppa taget om honom. Det är fem år sedan separationen. Vi måste få gå vidare som en familj. Jag befinner mig som bäst i att bygga upp något.

Hon tänker med näbbar och klor förstöra det här, och jag vet inte riktigt om jag har den orken att vara klok och låta allt rinna av mig.

Om en halvtimme kommer hennes lille son hem. Han kommer att krama mig som alltid och fråga vilken mat det blir till middag. Vi kommer prata om hur det varit på skolan och vad vi ska göra ikväll.

... som en vanlig familj kan tyckas.

Under ytan ligger det en enorm besvikelse på att min framtid inte blir som jag önskar. Vi har 11 år framför oss, innan lilleman är 18 år och deras förhållande kan klippas mellan mamma o pappa.

Det är 11 långa år...

Tårarna rinner ner för mina kinder, orken är slut, men viljan och önskan om den där familjen finns där.

Och framför allt, en stor längtan...

 

Stina

15 april 2011 08:16

Klen tröst, men du är inte ensam vännen! Vi är fler som hade den där naiva tron på att det skulle räcka med att "bara vara en snäll och klok bonusmamma". Att x antal år senare inse att man skulle bli en person som mestadels saknar rättigheter men har alla skyldigheter som det innebär att vara förälder...och att det dessutom, som lök på laxen, finns en annan kvinna som har makt över DIN familj, DIN man och således DITT liv. Jag vet hur det känns...
Styrkekram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...