minlangtan

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av minlangtan - 31 december 2016 13:26

Den 1 januari 2016 vaknade jag upp i underbara Tällberg, Dalarna. Jag minns att jag sov dåligt den natten, då jag fick veta att min fd gift sig, på vår förlovningsdag. Väldigt konstig känsla, jag superlycklig över livet med min Mr, men minnena och sveket hade inte försvunnit helt. Bleknat javisst, men inte försvunnit.
Vi fick en helt underbar nyårshelg i Dalarna.
Senare den månaden dör min pappa, en person jag inte haft någon som helst kontakt med. Jag blev ledsen, men inte av saknad - för jag kände honom inte, utan av besvikelse att jag inte hann säga honom hur illa han gjorde mig genom att bete sig om han gjorde när jag var liten.
Det var också konstigt, jag har inte saknat honom alls under min uppväxt, haft en underbar mamma som gjort allt för mig.
Och så dör han - och jag blir ledsen.
I januari lämnade vi in vårt bygglov till vår stora utbyggnad. Och i januari fick vi besked om att det var godkänt.

I februari var vi på läkarbesök i grannstaden och jag fick veta att mitt AMH-värde var sämre än väntat och att min livmodertapp inte var den ultimata för spermier att ta sig igenom.
Mr spermier var superbra och läkaren sa att vi inte skulle spilla så många månader innan vi testade IVF. Vi blev rekommenderade Falun eller Carl Von Linné.
Under tiden skulle vi testa med Letrozole, som också hämtades ut nästkommande helg.
Den 8 februari testar jag positivt - gravid. Endast ett par dagar efter läkarbesöket.
Lyckan är total. Vi har lyckats!
En första undersökning visar att graviditeten sitter rätt och vi kan lugnt åka på semester.
Dagen efter börjar mina bruna flytningar och blödningar om vartannat.
Vi åker på semester och jag mår illa!
När vi entrar kryssningsfartyget som ska ta oss runt i Karibien åker ringarna fram och vi förlovar oss!
Jag är gravid och ringen lyser på mitt ringfinger.

Vi kommer hem i mars och ska på första ultraljudet.
En tom hinnsäck - och världen går under. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom bottenlös sorg.
Läkarbesök och kontroller och i vecka 11 bekräftar läkaren att det är en ofostrig graviditet. Jag vill låta kroppen ta hand om det själv och om inte det går så blir jag lovad Cytotec.
Fredagen den 18 mars börjar allt av sig själv med blödningar jag aldrig skådat. Och smärta. Mr rings hem och tar hand om mig.
På lördag när jag faktiskt trodde allt var över kommer hinnsäcken ut.
Jag tar hand om mig själv och inser vilket otroligt stöd jag har i Mr, vi kommer greja allt.

Redan i slutet av mars tar jag kontakt med Falun och vi bokar in ett första besök förutsättningslöst i april.

I slutet av april åker vi ner till Falun och kombinerar det med en helg i Loka Brunn.
Direkt fick jag förtroende för kliniken och läkaren som var uppriktig och sa att hon inte kunde garantera att IVF var lösningen för oss, men att vi inte hade mycket att förlora på att försöka.
Vi bestämde där och då att vi hoppar på tåget, och fick all info där, och dosschema och start i maj vid nästa mens.

Och mensen kom i maj och det var IVF start. Samtidigt drar vår utbyggnad i gång - ytterst olämpligt då jag kände att det blev för mycket.
Men vi tog oss igenom spruta för spruta. Steg för steg.
Kontroller, ultraljud och blodprov.
Fredagen 27 maj var vårt äggplock.
8 ägg plockades ut och jag hade återigen en mycket positiv känsla över att vi gjorde detta tillsammans.
På lördagmorgon ringer kliniken och berättar att 4 är befruktade.
Vi var välkommen på måndag. Världen rasar för en stund, jag hade hoppats så på blastocystodling.
Men 4 fanns det och vi tog oss samman den helgen. Fasansfullt ont hade jag när jag gick, men hade ändå en god känsla att detta var en positiv process, detta kan jag göra flera gånger.

Måndagen 30 maj kommer vi till Falun och får veta att det fortfarande är 4 st med i matchen. En väljs ut och sätts tillbaka av samma läkare som tog emot oss en månad innan.
Vi åkte hem glada och lättade.
Ganska snart visste jag att detta inte hade gått, förbannade tjuvtestande.
Ner på botten igen.
Det positiva är att det nu fortfarande finns 3 embryon i Falun, som alla klarade långtidsodlingen.

Juni och juli är tunga. Hela hemmet är en enda stor arbetsplats.
Känner mig svullen av alla IVF-hormoner och livet är väl inte på topp direkt.
Räknar liksom många andra ner till kliniken öppnar i augusti.

Och augusti kommer och vi missar insättningen med några pluttiga dagar.
Och sedan visar ägglossningstestet äntligen på rätt dag och jag ringer Falun för att få återföra vår frysta chans. Tyvärr var det fullt och jag hulkar i vårt konferensrum på jobbet.
Efter några timmar då världen stått på paus så ringer sköterskan och hälsar oss välkommen lördagen 27 augusti kl 12.10
Jag ordnar med IL-dropp på hemmaplan och räknar ner.
Sommarens blåsigaste dag och jag och mamma beger oss mot Falun.
Så fint att få dela detta med mamma...
Väl på kliniken så var det jobbigt att få in katetern och jag är alldeles svettig när jag kommer ut.
Vi äter en god lunch och styr sedan hemåt i stormen.
Ett sista farväl till sommaren på kvällen, innan jag hämtar upp Mr på sin golftävling och vi gråter tillsammans.
Av lycka att allt gått bra, av saknad och att vetskap att vi aldrig vill vara åtskilda när vi gör detta.
Den 31 augusti - RD 4 testar jag positivt.

September var ett enda stort illamående. Jag äter Progynon och tar Lutinus och tillhör skaran som blöder av dom, så oro på oro, för blödningar brukar inte vara positivt för mig.
I slutet av september går det inte längre. Mr var på ytterligare en golftävling utomlands och jag åker ensam in på akuten.
Efter några timmar tar min favoritläkare emot mig och jag blir kvar för att få vila från mat och dryck och få dropp.
Ett första VUL och ett tickande hjärta. Jag ringer Mr där jag sitter på britsen på akuten innan färden mot avdelningen.
Ett tickande hjärta!!! Det första jag har fått uppleva.

Och jag fortsätter blöda om vartannat genom hela tiden jag tar Lutinus och Progynon. Men det lilla livet i magen utvecklas och vi får varje gång höra att allt ser bra ut, ord jag inte varit van vid när det gäller fertilitet.

Oktober är plågsam, mår så illa men får äntligen prova Scopoderm som gör det hela mer hanterbart.
Vi träffar BM för första gången och bokar KUB och NIPT.

I november lättar det och de positiva beskeden fortsätter.
Inga kromosomavvikelser och vi får veta vilket kön som väntar på oss.

Det är decembers sista dag. I min mage är det sedan några dagar fullt liv. Rörelserna har ändrat karraktär och jag kan nu känna om bebisen ligger till vänster eller höger, men inte känna vilken kroppsdel som är var ännu.
Imorgon går vi in i vecka 22 och tacksamheten slår mig i pannan flera gånger varje dag.
Så tacksam för detta mirakel och så tacksam över Mr och allt det fina vi har.

Jag hoppas hålla mig vaken till tolvslaget och hålla ögonen torra.
Tack 2016, du gav mig en möjlighet att få bli mamma...

ANNONS
Av minlangtan - 25 december 2016 17:50

Är det någon som kan förklara det för mig, för i min värld så kan jag inte se vad jag gjort för att förtjäna sådana elaka kommentarer som dräller in nu.
Vad har jag gjort annorlunda än alla andra som bloggar om sin IVF-kamp, gjort KUB, NIPT, varit oroliga och nervösa för RUL?
Jag kan inte förstå varför jag ska få dessa sårande kommentarer?

ANNONS
Av minlangtan - 22 december 2016 19:14

Vilket ultraljud! Vi hade tid klockan 13.00 (inser nu att tiden på förra inlägget är lite missvisande då det inte gick iväg förrän pausen jag ska beskriva nedan).
Vi åkte nervösa hemifrån, endast några hundra meter till sjukhuset och anmälde oss.
Vi blev snart uppropade och en trevlig barnmorska tog emot.
Och så började hon, förklarade vad hon skulle göra och vad hon ville se, vad hon såg osv. Otroligt pedagogiskt och bra.
Kände mig trygg och lugn där och då.
Och organ för organ gicks igenom.
Hjärtat, njurar, urinblåsa, magsäck, diafragma, näsben, käkar, hjärna, ryggrad, händer och fötter.
Flöden och artärer kontrollerades.
För varje del som var screenat så berättade hon att hon var nöjd och att allt såg normalt ut. Mått på buk och lårben mättes och jämfördes.
Och så var det dags för läppen, men det lilla livet hade bestämt sig för att ligga åt sidan, snett vridet som en krok, och ville inte alls visa någon läpp.
En annan ultraljudsbarnmorska togs in, och det försöktes, men nej, ingen bild på en hel läpp.
Hon förstod att jag började bli orolig, och tyvärr uttryckte hon sig lite klumpigt också i stil med att bilden hon får fram är svår att tolka och det hon ser på den dåliga bilden skulle kunna tyda på någon form av missbildning.
"Men det där sa jag inte" skyndade hon sig senare att säga. Hon poängterade flera gånger därefter att dom inte misstänkte något, men behöver en bättre bild. Så jag fick två alternativ, komma tillbaka imorgon eller ta en fika på sjukhuset och komma åter om 45 minuter.
Vi valde det senare, att komma åter efter en fika och stoppa in lite mer pengar för parkeringen.
Jag tog en riktig sockerfika i tron om att bebisen skulle ändra läge i magen av sockerkicken och rörde på mig lite extra.
Vi gick tillbaka till mottagningen och blev snabbt uppropade igen.
Nytt försök, men tyvärr samma ställning. En tredje barnmorska kallades in, och dom gav mig order om att göra si och så, allt för att få den lille att byta ställning.
Alla poängterade att det var en kavat och envis liten bebis där inne och jag titulerades mamman, vad konstigt det kändes.
Vi hade nu hållit på i dryga 2 timmar och jag började få rejält ont i magen av allt tryckande, för det trycktes verkligen hårt.

Och tillslut, vände sig bebisen och dom fick en bra bild av en hel läpp som båda barnmorskorna var nöjda med. Då hade det redan hotats om att läkaren skulle komma och göra ett försök, men då passade det sig att vända sig och ta bort handen från munnen.
Och vilken lättnad!

Vi fick underbara bilder och jag fick några ord riktade till mig om att njuta av det resultat som kom fram idag. Att våga tro på ett friskt barn i maj!

Det var två mycket lättade föräldrar som gick mot bilen, ingenting i världen var viktigare än detta just nu...
Jag smet in på en toalett och hulkade, riktigt fulgrät.
Huvudvärken kom som ett brev av lättnaden som spred sig.
2,5 timme senare satt vi i bilen hemåt - redo att fira jul.
Ikväll hade jag planerat att göra så mycket om allt såg bra ut, men det finns ingen ork, jag är helt slut. All energi tog fullständig slut.

Av minlangtan - 22 december 2016 14:14

Om någon timme är det dags, efterlängtade, fruktade och nervösa - RUL - rutinultraljud.
Hela december har varit en enda stor nedräkning och adventskalendrarna i olika former har verkligen tagit mig framåt - dag för dag. Till lucka 22.
Mina tursiffror, och en speciell dag för oss - en månadsdag.

Jag var på ett ultraljud förra veckan och då mättes i allafall huvudet till exakt samma storlek som dagen, och allt såg ut som det skulle. Men nu blir det annan apparatur och annan mätning. Jag förvånas hur lätt folk tar på denna undersökning, själv är jag livrädd, och vet att tårarna kommer forsa så snart jag sätter mig i väntrummet på våning 2. För mig är det verkligen inte bara en stund att få se mitt barn, för mig är det en mycket stor och viktig milstolpe.

Jag är hemma idag och har försökt ta allt i mitt tempo, vaknat till ätit frukost ochn krupit ner i sängen igen.
Nu ligger jag i ett skönt bad och känner hur det lilla livet i magen rullar runt och gör sig påmind.
Eftermiddagen är helt blank, jag har bett om att inte behöva planera något, jag vill ta det som det kommer.
Julen står verkligen för dörren och jag vill verkligen inte att någonting kommer i vägen för den lycka som finns nu...

Av minlangtan - 17 december 2016 20:49

Och känslan är en helt annan.
När jag står där och klär granen, så kommer Mr förbi och stryker mig ömt på magen, och inom mig ryms bara värme och tacksamhet.
Denna jul blir en helt annan jul...

Av minlangtan - 16 december 2016 11:14

Snart slår det om till vecka 20 - helt otroligt! På självaste julafton har jag gjort exakt 50 % av graviditeten.

Och jag är trött, trött och trött. Illamåendet har kommit tillbaka och HB har legat på 138 vid inskrivningen, 112 i början på förra vecka och 97 i måndags.
Min BM och jag är inte överens om järntillskott. Tål inte Niferex och kräks, önskade få något annat eller infusion. Men nope, ny kontroll vecka 26. Känner mig inte helt nöjd med det svaret eller den gången.
Jag är otroligt glad och tacksam att jag har en läkarkontakt som alltid tar hand om mig och min oro. Guld värt för jag tänker inte gambla någonting.

Ikväll är det middag med jobbet och jag skulle mer än gärna vara hemma och sova, men det förväntas av mig att jag vara med när man själv dragit ihop det hela.

Och det är en nervös väntan på RUL.
Men snart så...
Och därefter väntar jul, med nära och kära och jag ser fram emot att få umgås kravlöst, skjuta lite på dygnets timmar, sova ut och skrota länge på kvällarna. Allt med vetskap att det dyrbaraste finns inom mig...
Den känslan...

Av minlangtan - 11 december 2016 11:31

Vecka 19 är här och tredje advent med den.
Morgonen har jag ägnat åt att gråta av tacksamhet och av trötthet.
Är så otroligt trött, men minst lika tacksam. Vi planerar som bäst julen och då kommer tankarna på hur jobbig jag tyckte julen i fjol var.
Tänk om man hade vetat det vi vet idag, att det finns ett litet liv i magen.

Jag känner också att jag är väldigt mycket känsligare än vanligt och då är jag inte utan känslor i vanliga fall om man säger så.
Tårarna kommer när jag minst anar det. Och allt som oftast av tacksamhet.
I appen som vi läser vecka för vecka så börjar man nu att nämna förlossning. Så avlägset och något jag inte ägnat en tanke åt.
Vet att det blir något eller några Aurorasamtal i allafall, ska få remiss av BM som tyckte att min "oro och rädsla"-uppskattning inför förlossningen var för hög.
Så det känns bra, kanske hjälper det mig att sätta ord på känslorna på ett bättre vis, för något ligger där och skaver.

Jag sover fortsatt som en kratta och tröttheten blir knappast bättre, har hamnat i en ond cirkel med sömnen.
En gravidkudde är nu inköpt, så får vi se om det gör sömnen lite bättre.

Av minlangtan - 9 december 2016 12:59

Denna vecka har magen blivit rundare och börjar likna en bebismage.
Jag har börjat känna aktivitet där inne i livmodern och jag känner kanten på livmodern precis vid naveln om jag ligger ner.
Och det är just när jag ligger eller sitter en längre stund som det "bubblar" lite odefinerbart där inne.
Idag la jag dessutom handen på livmodern och tryckte lite och jag tyckte att jag kände något.
Ögonen mina tårades och tårarna kom. Vilket mirakel, och det är jag som får uppleva det.
Tillsammans med Mr, som varje morgon och varje kväll pussar på magen så att mina ögon blir vattniga och hela jag fylls med värme.

Det praktiska ligger på is, vi inväntar RUL som snart står för dörren, därefter ska det göras rockader i husets rum och funktioner, listor skrivas, bil beställas och vagn lika så.
Misstänker också att ett och annat klädesplagg kommer shoppas också!

Ikväll är det julbord med Mr's jobb. Min bebismage går inte att undvika och det känns skönt att alla på Mr's jobb vet att vi väntar barn.
I fjol minns jag hur jobbigt jag tyckte att det var. Vi hade nyss börjar försöka. Framför mig i kön stod en kvinna, höggravid. I år har dom med sin lilla dotter i vagnen till julbordet.
I år går jag dit och verkligen är mig själv, det finns ingen som helst sorg över mig, inga bekymmer som tynger mig.
Älskade lilla liv i magen, du gör oss så lyckliga!

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se