Maten på bordet idag när jag kom från jobbet...
Och den största av alla tulpanbuketter i min färg.

Tacksam är ordet för dagen, som också bestått av terapi. Tacksamhet.

Min barnlängtan börjar nå oanade höjder. När jag lägger handen på hjärtat så kan jag ärligt erkänna att jag nog aldrig tyckt att det varit så lägligt att känna barnlängtan som nu.

Jag skulle behöva gå ner 10 kg.
Jag har två rätt långa och stora resor framför mig i vår.
Mr har inte "kommit dit ännu".

Så det är ju ultimat att fokusera på mig och min kropp i några månader nu, när jag ändå väntar in honom.
Om förnuftet får tala - så är det en jättebra deal.
Men längtan - den tar mig med storm.
Och den där klockan tickar rätt bra den också...
Jag är glad att jag har min plan B, och även den innebär att oddsen är bättre med viktminskning - så det är ju verkligen att preppa sig, inte se den väntan som förlorad utan värdefull.

I natt har det fullständigt vräkt ner ute. I kombination med stormbyar så var det oundvikligt att det måste skottas ute. Eftersom jag drabbats av en förkylning of hell - så var det självklart att det var Mr som fick klä på sig och ta sig an att göra huset tillgängligt igen.

Jag bor i ett villaområde, så det var ju liksom ingen högoddsare att övriga grannmän var ute och gjorde sin plikt med spade och lasse. Ute pågick socialiseringen, några nya att heja på och bli presenterad inför. Min Mr är social i kubik så han trivdes där i snövimlet med barn som åkte skidor och pulkor. 

Och då kom frågan från den närmsta grannen - "jaha, hur blir det nu - blir ni sambos på riktigt eller ska ni ha olika boenden?"

Glad och upprymd kom Mr in och berättade vilka han handhälsat på och vad som sagts. En megakram och en megakyss. Vi vet ju båda två var vi vill att detta ska sluta och hur vi ser på framtiden.

Jag har nog tänkt i min tystnad hur jag skulle kunna göra hemmet redo för att ha någon inneboende, eller helt enkelt hur vi ska kunna vara sambos.

Som det är nu har han fått två ynka lådor i min klädbyrå och överallt hänger det skjortor och tröjor. Min garderob finns det ingen plats i för jag köpte bara en garderob för mig, mig själv.

Han har nog också tänkt hur vi skulle kunna lösa det på ett enkelt vis, men vi har liksom inte satt oss ner och planerat. Det har vår omgivning klarat åt oss, genom att ständigt fråga när vi ska flytta ihop.

Jag har två sovrum på entreplanet och två sovrum i källarplanet. 

Och jag har barndrömmar och planer.

I takt med att tumstocken åkte fram i förmiddags, så blev det liksom oundvikligt. Jag kan inte sätta en skena i taket i det lilla sovrummet bredvid mitt sovrum, för där ska det ju bo någon annan på sikt. Det ska vara ett barnrum.

Och jag kan inte längre prata runt det, så jag sa det - åååå så skönt det var. Jag tycker att jag varit tydlig tidigare, men det här var liksom extra skönt att få säga.

"Här ska det ju finnas möjlighet att ha en säng, så småningom, när det blir barn i det här huset, för det vill jag ha, och det vet du. Och sätter vi en skena i taket så finns det ingen möjlighet till det, och det går inte".

På tisdag ska vi till det stora möbelvaruhuset för en första check. Ingen brådska eller panik, inget avgörande. Jag behöver en bra garderobslösning oavsett samboskap eller stolt mamma på egen hand. 

Men lite mysigt är det ändå... 

Sen är det många nya tankar. Huset är MITT och ska förbli MITT. Där sätter jag punkt. Det blir nytt för mig. 

Inom mig bubblar mysiga tankar och känslor samtidigt som den manliga förkylningen kopplat sitt grepp om mig.

När Mr i eftermiddag tog sig an middagen gick jag in och kramade om honom, och så att detta är kärlek - att växeldra när någon annan inte orkar.

Då viskade han sitt svar åt mig "då för du börja vänja dig vid det"...

Och ja, det gör jag sååå gärna...

Är det så här man beter sig mot varandra i ett förhållande?
Är det sant att det finns fler som månar så om den andra, och att jag dessutom har en sådan?
Ska det vara så här enkelt?
Är jag värd att få bli behandlad så här?

Vardagen är här. Middagar planeras, storhandlingar ska göras, dagar med aktiviteter synkas.
Den underbara julledigheten är över, där långa sovmornar och sena kvällar varit en central del i det lugna tempot som kännetecknat julen.

Men med vardagen så kommer också prövningarna och idag var det nog första gången jag kände att det kvinnliga och manliga skar sig lite i hemmets vrå där middag och träning skulle kombineras. Lågt blodsocker, stress, pms och trötthet på det - så kanske kvinnan i mig kom fram lite för mycket.
Så ikväll var det jag som fick be om ursäkt. Första gången vi hamnar lite i klinch med varandra och jag blev livrädd. Herregud, så här hade man ju det ofta när man levde familjeliv men vi har inte kommit dit förrän nu.
Blandade känslor.
Önskar att jag kunde vara starkare än jag är, skaka av mig och inte vara så svampig som känner in allt och suger åt mig.
Men det går undan hos oss nu, jag hinner knappt med.
Och som grädde på moset gjorde jag idag något som jag skulle gjort för flera månader sedan. Lämnade min fd sambo till den myndighet som driver in skulder. Ja ni fattar. Kronofogden.
Ingenting jag velat, men om man trots löften möts av spärrande av mitt nummer, och total likgiltighet så måste jag agera och lägga känslorna åt sidan. Egentligen det enda rätta, men något jag velat bespara mig och honom. Jag trodde vi skulle kunna lösa det som två vuxna människor.
Men det kunde vi inte...
En resa bland skuldebrev, reverser, gåvobrev, lånehandlingar, köpekontrakt och andra dokument undertecknat av oss båda - river upp rätt bra och gör mig sårbar.
Som jag gråtit idag, men minst hälften av tårarna var av tacksamhet för livet...
Bredvid mig sussar han som orkar när jag inte alltid orkar. Han är krasslig, bara det får en kvinna att se på manlig förkylning på ett annat sätt...

Så var 2014 över. Och jag känner vemod, och känner faktiskt lite sorg över att lämna detta år bakom mig.

Ett helt fantastiskt år som det blir svårt att toppa.

Men jag ska ta med mig allt det positiva och hoppas att 2015 blir minst lika bra, då är jag mer än nöjd...

Januari inleddes med ett lugn. Jag firade tolvslaget symboliskt hemma hos mig efter en lugn och stillsam middag med min bästa vän. Jag ville vara hemma och summera året i lugn och ro, och det kändes så rätt att få göra det med mig själv i all enkelhet. 

På morgonen vaknade jag och såg bilden på deras ringar på fb. En gemensam vän till oss, hade speciellt delat bilden så att jag skulle få se den. 

Annars förföt januari lugnt. Jag umgicks med en man, som under våren också blev något av en KK. Vi träffades, hade sex, men hade också väldigt olika vägar i livet vi ville gå. Jag ångrar ingenting så där nu i efterhand, jag behövde få min kroppsliga bekräftelse där och då.

Jag och min bästa vän bokade en resa till Thailand, och bestämde oss för att åka iväg under februari.

Februari kom och gick. En riktigt bra tid att resa på, få komma hem till lite ljus och takdropp. En riktigt härlig resa från start till slut. Vi laddade batterier och mådde gott, riktigt gott. En resa som jag länge kommer att minnas.

Väl hemma fick min KK kalla fötter och vår relation avslutades där och då. Det gjorde ont. 

Mars innebar en månad närmare våren och jag kan inte minnas något särskilt speciellt under mars. Hela våren tycker jag bestod av en kamp att hålla ihop då jag började tröttna på att ha hantverkare hemma non stop.Nu i efterhand var det verkligen så värt det, då jag älskar mitt hus av hela min kropp. Men just där och då, så kändes det övermäktigt att ha folket upp i sig från morgon till kväll. 

I april träffades jag en annan man. Tyvärr var han alldeles för nyseparerad och jag var helt klart hans rebound. Det var en känslomässigt jobbig tid och jag hade nog gett upp att jag någonsin skulle få uppleva kärleken. Den insikten gjorde rätt ont, samtidigt som jag också kände att jag faktiskt träffat dessa män under relativt kort tid.

Det var ständigt på och av. 

Jag började också umgås allt mer privat med en av mina kunder.

Han separerade i samma veva och vi var ett riktigt stort stöd för varandra och kom att utveckla en djup varm innerlig vänskap.

I maj levde jag livet. Jag började bli inbjuden på allt fler aktiviteter med honom, min kund. Fick lära känna fler vänner i hans umgängeskrets och började känna en oändligt stor livslust. Min kontakt från början av året  - han som blev min KK hörde av sig igen. Vi träffades då och då, klara om var vi hade varandra.

Det var många krogkvällar i maj minns jag. Livet levdes helt enkelt.

I juni lika så. Arbetet med huset fortsatte och det var här någongång jag kunde ta min första dusch i huset. En sådan lättnad efter att fått duscha hos mamma varje kväll. 

I slutet av juli möttes våra vägar - Mr och jag. Det som från början kändes så fel, något kändes fel, känns så självklart idag. Jag letade fel. Jag saknade min fd sambo, det var ju på hans bröst jag ville ligga och tanka närhet och lugn. 

Hela juli och början av augusti bestod av nattliga äventyr, krogrundor, picknickar, middagar, utflykter och massor av fina stunder som jag aldrig kommer att minnas.

I slutet av augusti fick Mr kalla fötter och vi tog ett break. Hördes inte på en vecka. Han åkte i väg på en fiskeresa och ville ha tid och fundera om detta var det han ville ha. Jag fick under inga som helst omständigheter kontakta honom. Jag var helt knäckt. Skrev ett brev som mötte honom på hallgolvet när han kom hem den där sena söndagskvällen. Jag skrev att om hans beslut var att våra vägar skulle ta slut här, så ville jag inte höra av honom mer.

Om han ville ge oss en chans, så ville jag att han skulle komma till mig på måndagkväll och ge mig den största av alla bamsekramar. 

Den veckan var tung. Jag var ledsen. Umgicks mycket med min nyfunna vän och vi fortsatte att leva sommarlivet fullt ut. Jag hade ställt in mig på att aldrig mer höra från Mr igen.

Och så när jag somnat den där augustikvällen så kom det ett sms där det var klart att jag skulle få den där bamsekramen. Som jag grät. Kunde inte somna av lättnad. 

Oj, vad jag längtade efter honom.

Och han kom... Han ville att vi skulle fortsätta. 

September innebar en resa till Cannes för mig på tjänsteresa. Sista resterna i huset skulle göras.

Jag fick komma bort och längta. Underbart att stå där på perrongen och se honom vänta på mig.

När oktober kom så kom också min efterlängtade fest för livet. Mina nya och gamla vänner samlades och vi festade hela natten igenom. Vi skålade för livet och det var fantastiskt att få ha mina nära och kära med mig en sådan kväll.

Jag kände mig så rik på vänner och det var en riktig egoboost.

November skulle bli grå och trist av erfarenhet. Vi tog en trip till Stockholm för att få lite guldkant på tillvaron. Underbart att få komma iväg.

December är verkligen min månad. Glögg, ljus, evenemang, väntan och mys i kvadrat. Första adventstiden i mitt hem. Det var stort. 

Och här bredvid mig ligger han - Mr. 

Vi har firat in det nya året tillsammans med min manlige vän, tillika kund. Även han har mött kärleken och vår relation blir nog aldrig som förr. Det smärtar, men jag är väldigt glad att vi fick 2014 tillsammans när vi behövde det som mest.

Min och Mr kärlek har vuxit fram på ett moget och lugnt vis, inte varit stormigt eller dramatiskt, bara lugnt och respektfullt. 

Detta år har verkligen gett mig möjlighet att komma mig själv nära. Jag har mognat som människa och fått väldigt starka bevis på vad som är viktigt för mig och mitt liv.

Det har blivit väldigt klart hur jag vill att livet ska levas.

Jag har skrattat väldigt mycket, jag har haft tindrande ögon många gånger.

Många har de gånger också varit då jag gråtit över det hemska sveket. 

Jag har minimerat kontakten och vi har inte längre något gemensamt som binder oss. 

Sexsiffriga belopp i skulder till mig och min familj har han, och även den dagen då dessa är lösta, vilket jag tvivlar på kommer att ske, kommer vi aldrig att vara kvitt varandra.

Smärtan och sveket finns där, men idag är det helt klart lättare att hantera när jag fått smaka på den andra sidan och fått leva livet fullt ut.

2015 hoppas jag bjuder på lugn. Ett lugn som Mr är fantastiskt duktig på att inbjuda mig till. Jag hoppas att vår relation får fortsätta att utvecklas så här lugnt och fint, med mognad och värdighet...

2014 du levererade. Du gjorde verkligen det. Fullt ut. Livet levdes fullt ut. Jag har tagit igen så mycket, och är väldigt tacksam för allt jag fick uppleva under 2014.

Tack också till alla er som följt mig, och som lämnat kommentarer. Nu tar jag med mig er i 2015 och hoppas på ett fantastiskt år...

All in...

Min längtan finns där och börjar bli lika stark som förr.
Längtan efter att få bli mamma, få ett sammanhang. Min allra djupaste och innersta längtan och önskan...

Den är skör, den är så förknippad med tårar och rädsla, hopp och förtvivlan.
I ett år var den borta för att nu komma tillbaka - mitt mål här i livet.
Ett besök på sjukhuset idag fick mig att passera de där korridorerna, minnas glädjen men också sorgen.
Kände mig just då väldigt ledsen och ensam. Önskade att någon var med mig, så att det gamla inte skulle få ta lika stor plats.
Kom hem och viskade just det - att nästa gång vill jag att du är med mig.
Med skämtsamt tonläge viftades det bort. Min ömma tå, mitt bevis på att han betyder mycket för mig. På inget vis elakt men det lämnade en besk eftersmak hos mig.
Vid middagen diskuterades vänner och ålder.
"Vid den åldern ska allt sånt vara klart..."
Syftandes på barn, skrikiga nätter och bajsblöjor.
Jadu kära Mr, om man fick bestämma ålder på när man skulle "få" barn ...

Inom mig växer beslutet sig allt starkare, jag tänker följa min längtan och dröm även om jag ska vandra den resan själv...

Jag vaknar upp denna julaftonsmorgon med Mr vid min sida, som ofta den sista tiden.
Han viskar i mitt öra att tomten varit här med ett morgonpaket - ett underbart te från NK.

Julen är här och som jag längtat...
Längtat och längtat i kubik.
Första julen i mitt hus, med nya traditioner och den andra julen utan Bonus och hans pappa. Första julen känns ju alltid lite extra.
I år känns det bara harmoniskt.
Visst skar det till igår när Bonus ringde och önskade God Jul och tackade för julkortet.
Ögonen tårades där i soffan, mitt under uppesittarkvällen.
En påminnelse från ett liv så långt borta från det liv jag idag lever. Ett liv som jag tvingades skapa, som blev så bra.
En röst slängde mig tillbaka till ett liv i en dysfunktionell familj där jag aldrig kände mig komplett eller kände mig som den jag är.
Det gjorde mer än ont att höra att han inte var hos pappa eftersom vi alltid haft honom på 23 december fram till lunch. Det var vi som klädde granen och hade våra traditioner.
Jag samlade ihop mig där mitt i vuxenmyset i soffan och andades lugnt och tvingade mig att tänka på att jag inte svikit honom.

Jag känner lugn, harmoni, ro och frid.
Jag önskar mig ingenting, bara att julen ska gå sakta. Att vi ska få tid för varandra, gå på bio, prommisar, ut och äta, middagar hos släkt och vänner. Vi två, hand i hand.

Jag vill önska alla er läsare en riktigt god jul. Tack för era kommentarer - de har verkligen uppskattats.
Nu tar jag sats för julen och börjar med att skjutsa Mr till hans familj där han ska fira jul. Ikväll ses vi igen och firar den katolska julen.

Jag är hemma från jobbet redan. Tände upp en brasa i kaminen som installerades i veckan. Underbara sköna värme i det redan varma och ombonade hemmet.

Kände att jag ville komma hem före Mr idag, bara få vara lite för mig själv efter en oerhört hektisk jobbvecka. Jag har blivit bortskämd med att komma hem till dukade bord nästan varje dag denna vecka. Levande ljus i husets alla hörn, dukat och serverat. Underbart!
Jag är så lycklig med honom, så trygg och så tacksam över hur mycket vi uppskattar och ser hos varandra.
Jag ler från öra till öra och njuter varje minut i hans sällskap, även om det givetvis har blivit mer vardag nu när vi nästan alltid bor tillsammans.

Vi ser båda fram emot julen med en stor varm känsla inom oss.
Jag skäms bort med adventspresenter som han överraskar mig med.
Helgen kickstartar vi med en gourmetmiddag ikväll, julmusik i kyrkan imorgon och julgransfix under helgen - allt för stämningen skull.

Det känns som att mina blogginlägg blir så likadana nu mer. Allt är bra och jag mår bra.
Jag skulle kunna skriva om annat - om att jag träffat Bonus mamma, att jag haft upprivande kontakt med min fd sambo, att skickat julkort till Bonus.
Men nej...
Det känns inte viktigt. Men kanske bloggen blir mindre läsvärd nu när allt är bra, för en stund.

Det gamla spökar i mina drömmar ibland, och i det verkliga livet ibland, sätter tilltron och tilliten på prov.
Men då fångar han upp, kramar om mig och visar att han verkligen är någon att luta sig mot.

Om några timmar kommer han hem, då ska vi göra oss i ordning för en kväll på stan.
Fram till dess ska jag vila och vara med mig själv och känna decemberharmoni i husets alla vrår...