Vi ska deklarera vårt drömmarnas hus, det vi ägde tillsammans. I min värld, som jag på fullaste allvar börjar fundera på om jag fått om bakfoten, så sätter sig två vuxna människor som valt att inte leva tillsammans, sig ner och gör upp allt praktiskt.

Men inte vi.

Vi två kan inte prata med varandra och i sanningens namn tror jag aldrig att vi kommer kunna göra det.

Det är en sådan stor skillnad i hur vi två vill att kommunikationen ska ske. Jag säger inte att mitt sätt är det rätta och bästa, men för mig är det helt omöjligt att behandla honom som om ingenting hänt, som om det inte skett. Han önskar att vi kunde bemöta varandra så, som att världen fortsätter att snurra precis som vanligt.

Och snurrar gör den ju, men den snurrar med ett ärr inom mig, som ibland känns tunnare och rivs upp. 

I morgon midnatt ska den vara inlämnad. Vi byggde vårt hus av lösvirke så det har varit över 200 verifikat som skulle sorteras och delas upp. 

Jag har gjort det, och det är säkert också en del av bearbetningen att kunna göra det.

Men det smärtar.

Tårarna rinner och en viss punkt i magen gör så ont när jag sitter med det sista vi hade tillsammans.

Det är ingen sorg över att jag nu har ett helt liv att göra mig nyfiken på.

Men det är en sorg att vi faktiskt inte kan prata med varandra. Det går inte.

Det här var det sista vi hade tillsammans. Visst, det återstår ett mycket surt ekonomiskt efterspel som vi inte kommer att komma ifrån.

Men jag trodde, jag trodde att han i ärlighetens namn skulle höra av sig och sätta sig ner och sortera och summera bygget av huset, som två vuxna människor gör, och dela upp vinst och förlust.

Men nej.

Här sitter jag i soffan, helt känslomässigt slut som alltid efter umgänge med trevligt sällskap. 

Jag har en känsla av att vara pånyttfödd med en nyfikenhet och livsglädje jag knappt kan beskriva.

Men inom mig, finns det förbannade jävla taggen.

Din jävel, du gjorde mig så förbannat jävla illa.

Jag vandrar runt i mitt egna liv, utan kompass, utan en plan, utan mål. Jag "bara" ÄR - och det är väl egentligen inte så bara... det är väl just det här som jag längtande efter - att få landa,
få rå om sig själv, känna lugn och harmoni.

Jag ser sidor av mig själv jag aldrig sett. Jag trivs allt mer med den person som jag är.
Jag börjar bli mer och mer klar med vad jag vill av mitt liv och i mitt liv.

Jag dejtar, jag flirtar, jag blir utbjuden, jag busar, jag lever och jag är... just bara mig själv.

Sommarnatten är ljusa, ljumma och jag gör så utflykter och återvänder tryggt till mitt hem, mitt hus, min borg.
Jag lever mitt liv fullt ut och jag njuter av alla nya erfarenheter.
Det plingar till i telefonen, en fråga, en hälsning, jag njuter.
Jag bygger upp mig bit för bit, från den grisiga vidriga hösten. Tankarna kommer rätt ofta, hur blev det så?
Jag hatar och avskyr, men jag älskar mitt liv och den jag blivit...

Jag nöjer mig rätt bra med det jag får just nu, låt det förbli så. Några trevliga middagar, någon natt tillsammans, timmar av samtal, tusen sms... helt utan kompass och mål - vi bara är, här och nu, och det räcker för mig - just nu.

Idag när jag hämtade upp min mamma för mamma-dotter-kväll så sa jag det; jag känner mig vilsen.
Jag gör det. Men inte på ett negativt sätt. Jag känner mig så vilsen och kan inte känna igen mig själv i den tillvaro jag nu lever.
Jag umgås med så fina människor. Jag har uppriktigt sååå roligt och det är in den biten jag inte känner igen mig själv. Jag - ha roligt? Jag - stänga krogen? Jag - ta ytterligare en drink? Jag - luta mig i någons famn?Jag - umgås med dessa, vad kan jag tillföra? Vänskap utvecklas och berikar min vardag något helt enormt.
Jag får hoppa in i andra kompisgäng och får se sidor av mig genom andra.
Det är verkligen annorlunda att få göra den här resan som vuxen människa - att få hitta sig själv.
Jag har inte riktigt hittat mig själv ännu, den nya jag. Fast min psykolog säger att är mitt äkta jag, snarare än mitt nya jag. För det är just det jag nu uppskattar som jag uppskattade och värdesatte innan jag flyttade ihop med min fd sambo.

Den här veckan har varit sååå rolig. Och det är roligt jag ska ha det. Jag har verkligen blivit så väl omhändertagen och haft fantastiskt roligt.
Jag har lite att ta igen där som sagt...

Och bloggarna har överösts med plus i alla dess former.
Och då kom det. Längtan.
Den som ligger där i träda, tyst utan att göra sig påmind i någon slags panik.
Jag googlar orden och kommer somna med vetskapen att jag ikväll för första gången sökte information om hur jag ska kunna bilda familj på egen hand.
Min mentala tidsplan ligger en bra bit fram i tiden, men idag känns det skönt att jag vågat söka information.
Jag hoppas givetvis att det inte behöver bli verklighet.
Och kanske kommer jag inte se det som en skam eller känsla av oduglighet den dagen det blir ett faktum för mig.
Idag googlades orden...

Idag städades källaren ur och byggarbetsplatsen nere blev just exakt så som jag ville ha det, om inte ännu bättre.
Alla materialval är genomtänkta och elektrikern har verkligen anpassat mig hem efter de funktioner jag önskar.
Att få packa upp hela huset från landet in i mitt nya hem är en stor och överväldigande känsla.
Bra precis 7 månader senare börjat mitt hus likna ett hem, inte bara en byggarbetsplats.
Jag tvättar sängkläder och handdukar på löpande band, då lukten från vårt tidigare hem sitter starkt inrotat i allt.

Jag ser mig omkring och känner en glädje och lättnad, huset är mitt, bara mitt. Jag ville ha ett hus att läka och glädjas i.
Jag har tjuvstartat med det, hela huset speglar verkligen min själ.

Ett telefonsamtal. En fråga om när relaxen ska invigas. Jag svarar artigt på frågan. Han frågar om hela huset ska vara fullt med folk. Jag svarar uppriktigt att det blir en Bollinger och jag, just bara jag, just för att jag vill. Det är mitt avstamp.
Han frågar om han får komma, ta ett premiärbad med mig.
Inom mig skrattar jag högt, han fick känslor - när han själv drog sig tillbaka och fick skrämselhicka.
När jag började leva, skratta och vara, då blev jag intressantare.
Mina känslor är tyvärr som bortblåsta, men jag njuter av att välja och känna att jag har kommandot över mitt liv igen...
Underbara ljuvliga känsla!

I skrivande stund är rörmokaren hos mig och skruvar ihop badkar, förbereder för hopkoppling av fjärrvärme och golvvärme. Handdukstorken ska sättas upp, tvättfat skrivas upp. Ena källarrummet målas en sista gång idag.

Elektrikern ska peta in spotlightsen i trappen under morgondagen, och skenan i tvättstugan ska fyllas på med riktade spotlights. Golvvärmen på plätten i hallen ska sättas samman och ekdetaljerna i trappen ska oljas in.

Förstår ni hur nära det är!

Mitt hem, mitt älskade hem - här ska det levas, livet ska levas fullt ut, in i varje detalj.

Ikväll åker jag och min älskade lilla kusin som får vara standby för det syskon jag aldrig fick, iväg för att köpa helkroppsspegel. Bit för bit, så ska mitt hem bli en del av mig - och huset ska fortsätta att få sin själ.

Det är nära nu...

Jag går i terapi och genomgår EMDR-behandling. Nu har det varit uppehåll i tre veckor så det var onekligen skönt att ha det behandlande samtalet i veckan med någon som varit med hela resan i destruktiva familjer och relationer.

På mig hade jag en gammal, säkert 10 år gammal blommig tröja. En tröja som jag gärna har när jag skrotar runt hemma, men aldrig skulle ha på jobbet. Eftersom jag behövde få lite andrum efter behandlingen så blev det inget jobb efter, så jag skrotade på mig den där tröjan till psykologen.

Vi började som alltid med en lägescheck och jag kunde inte låta det undgå henne att jag faktiskt kan närma mig känslan av frid nu när huset närmar sig att bli klart. Jag har en intensiv vecka kvar med hantverkare dygnet runt, men jag tror att jag redan nästa helg kommer kunna ta mig ett bad i mitt egna badrum.
I helgen ska garage målas och marksten läggas. Det kommer bli så fint, och det är just bara mitt. Mitt mitt och ingen annans.

Jag känner så djupt inom mig att detta hus kommer ge mig möjlighet att läka och hitta mig själv.
Jag är en bra bit på väg men har några sista pusselbitar att lägga innan jag är mig själv igen.

Vi pratade om sexet.
Hur det går.
Som jag tidigare skrivit så har jag inte kunnat få orgasm utan att drabbas av den största sorgeattack som finns. Helt okontrollerat efter en orgasm så brister det för mig och jag slungas tillbaka till sveket. Jag gråter, skriker och kan inte kontrollera det vilket har gjort att jag hållit igen för att inte hamna där.
De senaste veckorna har jag märkt skillnad och jag hävdar bestämt att det är ett behandlingsresultat.
Jag kan njuta av sex nu. Jag blir inte ledsen, jag njuter fullt ut!

"Du blomstrar nu" sa hon och tyckte att tröjan symbolerade var jag befinner mig någonstans.
Och sedan sa hon något som hon egentligen inte visste något om, men som stämmer otroligt bra.
Mannen jag träffade i vintras. Han som helt plötsligt inte hade tillräckligt starka känslor för att kunna fortsätta. Han som fick se mig som sårbarast, totalt öppen och naken.
Hon sa att det inte skulle förvåna henne om han blev förtjust och fick känslor nu när jag visar upp en självsäker, oberoende, stabilare sida.
Och så blev det.
Han har börjat höra av sig igen.
Mig berör det inte och då är det tydligen ännu mer intressant.
Och inom mig njuter jag en smula...

En av mina medarbetare har fått barn. En graviditet som varit helt hypad på jobbet. Det har varit babyshower och allt plus lite till. I höstas gjorde det förbannat ont.
Gissningslekar på namn och inte en enda fikarast utan att exakt alla kvinnor skulle ha synpunkter om magar, graviditet och förlossning.
Då bet jag ihop. Gick oftast därifrån.

För någon vecka sedan skulle flickebarnet visas upp och veckor innan förbereddes det hela av våra kvinnor på jobbet. Så upphöjt och stort. Jag hade tjänsteärende och hann inte träffa underverket.
Det åligger mig ändå att hålla kontant med min medarbetare under hennes förändraledighet.
Idag åkte jag hem till henne, tog med mig lunch och gratulerade henne till hennes nya liv som mamma.
Hon vet om min längtan. Vi har träffats på KK, jag har tipsat om TF.
Nu är det så livet så långt borta från mig.

Idag när jag satt med den lilla söta flickan i min famn, det som förr var min allra högsta dröm...
... så kändes det så långt ifrån mitt liv och längtan var som bortblåst. En väldigt skum känsla.
Jag blev lite rädd för känslan, eftersom jag har ett mentalt datum då jag tänker påbörja min resa att bli mamma på egen hand.
Visst, det är något år fram.
Men jag kände inte längre den där himlastormande längtan som alltid träffade rätt inom mig så fort jag såg en mage eller barnvagn.

Det här var mycket oväntat, men skönt...

Jag har sååå otroligt svårt att förlika mig med min självbild, mitt yttre.
Tipset har varit att skaffa helkroppsspegel och knäppa massor av kort. Helkroppsspegeln kommer snart till källaren, till dess får jobbets spegel och mammas spegel duga.
Jag tar på stjärten, tittar i profil - tittar på mig själv.
Jag har så svårt att känna igen mig själv. Jag ser ju en fin kvinna där, fräsch, glad, med glimten i ögat - är det jag?

Fotografierna tuggar tätt.
Både studiofotograferingar och vanliga selfies.
Varje gång jag tittar på korten så slås jag av tanken att jag inte känner igen mig själv.
Är det där jag?

Svårt att sätta ord på märker jag, men en väldigt konstig känsla.
En ytlig känsla, som har en djupare innebörd - och kanske fortsätter jag på det temat i något inlägg framöver...
För självkänslan har verkligen åkt berg-o-dalbana dessa månader...